Den socialistiska hegemoniska blicken drabbar dem som är något

Social rörlighet och klassresor är bra, tycker Alice Teodorescu i Göteborgs-Posten. Och möjligheten till klassresor är ju speciellt bra i Sverige.

Vad som är mindre bra, tycker Teodorescu, är att folk inte hyllar personer som lyckas, baserat på … ingenting. Hon har ingen opinionsundersökning, inte en enda siffra. Hon bara tror att sådana hyllas mer i USA än i Sverige.

Hyllas han för sitt slit, lyfts han upp som en inspirationskälla, ett bevis för att samhällsbygget går åt rätt håll?

Givetvis är det synd om den som lyckas. Buhu huu! Hen har kommit upp sig, men det räcker inte. Hen behöver även ”hyllas”. Kanske man kunde tänka sig att folk borde uppmuntra dem som är nere och behöver stöd?

(Alice Teodorescus plan om att de lyckade ska vara inspirationskällor verkar inte vara speciellt funktionsduglig, enligt följande schema:

• USA – föraktar inte, utan hyllar framgångsrika: låg social rörlighet, få klassresor
• Sverige – föraktar och hyllar inte framgångsrika: hög social rörlighet, många klassresor

Om man tror på Teodorescus egen analys skadar det alltså inte den sociala rörligheten att förakta och inte hylla de framgångsrika. Om man ska gå efter hennes teorier kanske det är så att Jante och avundsjuka uppmuntrar folk att bli lika bra som de där djälva framgångsrika personerna. Så vad vill Teodorescu ha, social rörlighet eller avskaffande av Jante? Man kan tydligen inte ha båda.)

Inte nog med att den framgångsrike inte hyllas. Hen föraktas till och med. Och som stöd för detta påstående har Teodorescu … ingenting.

Jo, det har hon visst det. Hon har en känsla. En magkänsla. Och egen erfarenhet. Det är nog som med den där kvinnan som kände att människorna på Norrköpings station tyckte att hennes väska inte matchade hennes kappa.

Då var det den manliga hegemoniska blicken som förnedrade en genusforskare. Men precis samma upplevelse har många av oss som lyckats, som Alice Teodorescu. Då är det den socialistiska hegemoniska blicken som drabbar oss.

Ja, det är synd om oss som lyckats, om oss rika och framgångsrika, oss chefer och miljonärer. Tänk någon gång på hur synd det är om oss!

Katy Fining

Yttersta vänstern tar över!

Yttersta vänstern tar över det brittiska labourpartiet, tror Janerik Larsson i SvD. Det är Jeremy Corbyn som kan bli ny partiledare.

Det låter ju allvarligt. Men hur är det med den saken egentligen? En förhoppningsvis neutral källa, Wikipedia, kan kanske ge besked. Uppslagsboken beskriver Corbyns politik så här:

He has campaigned strongly against tuition fees in England … He supports the renationalisation of railways, the introduction of a living wage, a higher rate of income tax for the wealthiest in society, and an increase in corporation tax to fund public services such as free higher education.

Det låter otroligt, men det är sant. En politiker idag förespråkar avgiftsfri utbildning, en lön man kan leva på, högre skatter för rikaste! En lön man kan leva på är givetvis inte hållbart idag. Men vänta, det stannar inte med det!

Corbyn has stated his preference for Britain to become a republic, but that he recognises that is not a major political issue at the present time.

Herregud! Inte ens en svensk politiker under den socialistiska hegemonins ”glansperiod” hade kommit undan med så radikala ordalag. Man tänker osökt på den ryska revolutionen och avrättningen av tsaren.

Kära vänner. Ni har inte hört nog. Känsliga läsare varnas från att fortsätta läsa.

Han är för ”an equal representation of men and women in Parliament” och vill avskaffa det brittiska överhuset (House of Lords) – ni vet det hus där Lord Coke, mannen som kontrollerar ledamöternas uppförande, snortar kokain tillsammans med prostituerade.

Corbyn har varit mot apartheid, är medlem i Amnesty och kampanjade för att ställa Chiles store ledare Augusto Pinochet inför rätta. Han har gått i en March for Homes och är emot mer åtstramningar.

Vill Corbyn ha det som i Grekland, jag menar som i Sovjet, där folk stod i kö utanför brödbutikerna och som folk ville lämna för att det var omöjligt att leva i landet?

Bevare oss för den yttersta vänstern. Även i USA går den yttersta vänstern framåt. Demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders fick nyss bättre siffror i en opinionsundersökning än alla de republikanska kandidaterna, inklusive min och säkert din kandidat Donald Trump, förnuftets röst i USA. Framtiden ser dyster ut.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Hologram stoppades av polis

Hologramkonsert stoppades av polis i Chicago. Rapparen Cheif Keef, som är efterlyst i Illinois, fick inte uppträda i delstaten ens som hologram.

Polisen stängde av musiken och beordrade konsertpubliken att gå. Konserten, förlagd till gränsen mellan Illinois och Indiana, bestod av ett antal artister och hade pågått i sex och en halv timme när Chief Keef uppträdde.

Detta öppnar onekligen upp för intressanta ingripanden i framtiden. Om en efterlyst person till exempel dyker upp som hologram på ett flygplan kan planet tvingas landa och alla passagerarna beordras av det.

Tyvärr kan det användas av Cheif Keef och liknande karaktärer i onda syften. De kan projicera sig som hologram i EU-parlamentet eller den amerikanska kongressen, och då måste parlamentet eller kongressen utrymmas och folk beordras att gå hem.

Tekniken är verkligen en välsignelse. I hundra år kämpade den socialistiska hegemonin emot tekniken, men till slut fick vi mobiltelefoner och platt-tv. Men den blir en förbannelse när den sköts av ”rappare” och icke av entreprenörer på en fri marknad.

William von Pamp

Tipstack: Mark Nadén.

En del vill leva i misär

Individualistisk kultur har nackdelar, anser Adam Cwejman i Göteborgs-Posten. Människor lockas att tro att de kan göra allting.

Men långtifrån alla utmaningar i livet går att lösa med målmedvetenhet och idogt arbete. Att tro på sin egen förmåga är inte samma sak som att faktiskt ha en förmåga, vissa förmågor saknar vi helt enkelt.

Att Cwejman plötsligt låter som en uppgiven socialist beror kanske på att han själv nyligen insett att han inte kan allt.

För givetvis kan allt i livet lösas med målmedvetet och idogt arbete. Det är ju denna tanke som ligger bakom Den Amerikanska Drömmen, som är logiskt sann och dessutom bekräftas av magkänslan. Vem som helst kan bli miljonär.

Samma sak här i Sverige, alla KAN faktiskt bli högavlönade med ett antal miljoner på banken bara de VILL. Men folk väljer helt enkelt att leva till exempel leva på samhällets botten.

Och vilka är vi att inskränka människors fria val? Vi ska inte lägga oss i vilken glass folk köper, dyr och lyxig glass med äkta ingredienser eller billig och smaklös Storpack med en massa ersättningsmedel och artificiella tillsatser.

Inte heller ska vi bestämma åt folk att de inte ska leva i misär i stället för bli entreprenörer och skaffa den där Ferrarin och det där stora huset.

Så visst kan vem som helst bli kärnfysiker eller ståuppkomiker eller vinna Idol, Adam Cwejman. Det gäller bara att bestämma sig för vad man vill. Det är alltid den som vill det mest som vinner Idol.

Katy Fining

Professorn som cyklar bland stjärnorna

Framtiden är riktigt lång, tror Nicklas Lundblad, professor vid KTH, som liksom Roland Poirier Martinsson slutar på (och då talar båda om rymden) SvD;

Jag tror att framtiden är riktigt lång. Inte hundra år. Inte tusen år. Utan miljoner år. Och det betyder att vi måste höja blicken.

Lundblad tror alltså att mänskligheten har miljontals år framför sig. Och han fortsätter:

Vår politiska utmaning handlar inte om skatter och bidrag. Den handlar inte om invandring. Den handlar om hur vi bygger det samhälle som kan vända sig mot stjärnorna, och med Ray Bradburys ord gör oss långa nog att se in i universums mörker och hitta vår plats.

Lundblad verkar, borgare som han är, influerad av den närmast outhärdligt sentimentale Ray Bradbury, anse att människans framtid är kollektiv. Vi ska resa till stjärnorna, om jag tolkar Lundblad rätt.

Allt vi gör har med andra ord det kollektivistisk-utopiska målet att sprida den mänskliga rasen till stjärnorna. Då spelar alltså enskilda människors liv här och nu mindre roll.* Om en myra eller termit kunde tala skulle den prata på samma sätt.

Det finns ingen som helst mening med att ”åka ut till stjärnorna”. På grund av de enorma avstånden** och med tanke på evolutionen skulle mänskligheten på olika sidor av galaxen sannolikt snart utvecklas i olika riktningar, så att risken är stor att människorna utvecklas till någon annan typ av varelse, en varelse som kanske, kanske inte är intelligent men som ändå inte är en människa.

Det man slutligen gynnar genom stjärnresor skulle inte vara mänskligheten utan evolutionen – och hur långt i utopisk idealism kan man gå om det blir ens slutliga mål? Så vissa former av borgerlighet verkar i sin förlängning alltså vara ännu mer kollektivistiska och mindre individfokuserade än socialismen eller kommunismen.

Johnny Golightly

* Kampen mot klimatförändringarna är inte ett kollektivistiskt-utopiskt mål, utan ett gemensamt mål: de påverkar redan idag enskilda människors liv negativt och målet är inte en utopi.

** Man kanske lyckas ta sig till andra planeter med flergenerationsskepp eller om människor är nedfrysta på något sätt, men reguljär linjetrafik torde på grund av naturlagarna vara omöjlig.

Riksidrottsförbundet: Inför förbud mot att springa för den som inte är med i en förening

Civilsamhället borde ta över många av statens funktioner, tycker ofta borgerliga ledarskribenter. Folkrörelserna är en del av civilsamhället.

Och nu angriper Maria Eriksson i SvD folkrörelsen Riksidrottsförbundet för att det vill utöka sitt civilsamhällsarbete genom att organisera fler medborgare. Hennes slutsats är

Får man springa utan att vara med i en förening? Helst inte, tycks vara svaret från den organiserade idrottsrörelsen.

Ja, detta är faktiskt vad den organiserade idrottsrörelsen vill. Den vill förbjuda människor att springa utan att vara med i en förening. Detta doftar onekligen unken DDR-stat!

Man tänker okysst på hundratals människor som gymnastiserar kollektivt. Nazityskland eller Nordkorea, samma sak.

Många ledarskribenter har naivt nog trott att civilsamhället var en borgerlig, godartad företeelse som skulle ta hand om statens uppgifter när den monterats ner.

Men ni ser: kollektiva rörelser blir snart totalitära kommunistiska organisationer. Därför måste vi montera ner inte bara staten, utan även de kommunistiska folkrörelserna. Allt ska arrangeras av företag eller ske på individuell basis, som Krautmilen, som är ”ett illa arrat löplopp”.

”Illa arrat” är nyckelord här. Det ska gärna vara dåligt organiserat, helt kaotiskt, då är det mer genuint.

Varje gång jag hör att någon organiserat sig frågar jag mig vilken gren av kommunismen det handlar om. Civilsamhället doftar fuktiga raggsockor = socialistisk hegemoni. Ta avstånd från kommunismen, Björn Eriksson!*

Katy Fining

* Ordförande för Riksidrottsförbundet.

Inga klassresor med låga skatter

Klassamhället är inget att frukta, menar Tove Lifvendahl i SvD, ”ifall det jämte en större ekonomisk ojämlikhet också likaledes finns stor social rörlighet i ett samhälle”.

Problemet är att det inte finns någon stor social rörlighet med stor ekonomisk ojämlikhet. De är motsatser. Med en större ekonomisk ojämlikhet minskar den sociala rörligheten i samhället.

Men det är något borgerliga debattörer av ideologiska skäl aldrig kan acceptera, hur mycket det än slås fast av forskningen.

Sedan ojar sig Lifvendahl över att fattiga barn oftare dör i förtid och hamnar på sjukhus, medan hennes politik direkt leder till att ännu fler fattiga barn än idag blir inskrivna på sjukhus – ett resultat av större ojämlikhet är ju att fler blir fattiga. Man kan inte ha större ojämlikhet utan större ojämlikhet.

Men efter att först ha sett till att fler barn blir sjuka ska detta korrigeras av ”det offentliga och civilsamhällets många aktörer”, det vill säga att det ska kompenseras med våra skattepengar och ”någon annan” (civilsamhället) som frivilligt ställer upp och använder sin tid till att korrigera det politiken aktivt ställer till med.

Hur ska det gå till? Fattiga barn kommer inte att bli mindre sjuka av att få stöd i skolan, som Lifvendahl pratar om.

För att fattiga barn inte ska bli så sjuka och dö i förtid måste föräldrarnas ekonomiska situation förbättras, eller många tusentals barn årligen tas från föräldrarna och sättas på någon slags lyxinternat [3].

I det första fallet skulle det betyda kraftigt ökat stöd till socialbidragstagare [1], eller statliga insatser för att alla ska ha jobb med bra löner (inga låglönejobb) [2]. Men båda dessa åtgärder är Lifvendahl självklart emot.

Lifvendahl försöker pussla ihop en borgerlig ideologi med en del av jämlikhetstanken: social rörlighet, men misslyckas fullständigt. Det leder oundvikligen till höjda skatter (för att finansiera 1, 2 eller 3) vilket Lifvendahl är emot.

Min borgerliga utopi hänger i varje fall ihop logiskt: sänkt skatt, och utan skattepengar som går till de lägre klasserna. I stället blir de fattiga inspirerade över hur rik man kan bli och lyckas utan offentligt stöd bli multimiljonär på egen hand.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol