Vi lever i en marknadsekonomi med privat äganderätt, skriver Robert Gidehad och Arvid Malm från Skattebetalarnas Förening.
Vår utgångspunkt är att de pengar vi tjänar in i första hand är den enskildes pengar, inte statens. Därför bör det finnas en gräns för det allmännas anspråk på andras inkomster … Vi tycker att 56 procents marginalskatt (plus sociala avgifter) och 40 procent av den totala kakan är en sådan gräns.
Det här är lite som att prata om att man kan vara lite gravid och att barnet delvis tillhör modern och delvis bostadsrättsföreningen.
Om de pengar vi tjänar in är den enskildes, så har ju ingen annan rätt till dem och det är 0 procent marginalskatt som gäller.
Sedan fastställer Skattebetalarnas Förening en godtycklig gräns på 56 procent plus sociala avgifter. Om man alls kan sätta en gräns så skulle en mer logisk gräns gå vid 50 procent. Varifrån drar de fram 56 procent? Från sina arslen? (Mindre än fyra procent skiljer SF från Vänsterpartiets önskedröm på mindre än 60 procent!!)
56 procent ska vara gränsen för att SF tycker så, oavsett hur samhället ser ut och oavsett omständigheter som att det skulle krävas omfattande infrastrukturförbättringar som gynnar ekonomin.
Ett barn tillhör sina föräldrar och inte bostadsrättsföreningen. Att tänka sig att det till 56 procent, eller 50 för den delen, ska ägas av någon annan än mamman är vidrigt.
Jag begär härmed utträde ur Skattebetalarnas Förening!
Golo Fliik
