Svenskar lider av stöddig hybris, menar Maria Ludvigsson som läst en bok av Tove Lifvendahl (Svenskt Näringsliv; före detta ordförande för MUF).
Denna stöddiga hybris tar sig uttryck i att man tröttnar att lyssna på andra svenskar som kommer tillbaka från utlandet:
Vem vill kontra en timmes utläggning om spännande upplevelser i utlandet med ett ”Ja här är allt sig likt..”?
Ja vem känner inte igen sig! Där sitter man och pratar oavbrutet i en timme om vad man upplevt, och så verkar det som om de som lyssnar börjar tröttna. Det verkar som om de vill avbryta och säga något!
Typisk svensk hybris att inte lyssna till slut. När man själv gjort viktiga saker och haft en internationell karriär vill de andra prata om vad de själva gjort, som självklart är helt oviktigt. De har, eftersom de bor i Sverige, inte gjort något nytt de senaste 10 åren, precis som påpekas i artikeln.
Katy Fining
Det enda utland som egentligen räknas är USA – och där har de numera en kommunistisk välfärdspresident. Här i Sverige har vi gjort oss av med sådant och valt Allianzen att styra riket! Så jag tycker nog att det har gått bättre här hemma de senaste åren och att hemvändade USA-flyktare borde vara lite ödmjuka och lyssna på oss några timmar innan de öppnar oxfilehålet…
Alldeles rätt av Maria Ludvigsson (ledarskribent på Svd, utlånad från Svenskt Näringsliv) som med denna artikel själv visar hur hon tar till sig främmande personers berättelser, i detta fall boken av Tove Lifvendal (Svenskt Näringsliv).
Ett annat exempel på hennes vidsynthet och öppenhet för främmande intryck märktes förra veckan då hon läste en bok av ”Sociologen Hans L Zetterberg” som bara av en slump råkade vara SvD:s förre chefredaktör.
Ja, det är ju inte ovanligt att man när man läst sin första bok blir förförd av författarens vältalighet, och springer omkring och försöker övertala alla i sin närhet om detsamma. Dock brukar det gå över när man läst sin andra bok.
Men jag förstår inte riktigt vad Ludvigsson är ute efter. Utlandssvenskarnas imponerande erfarenheter tas ju reda tillvara genom dokumentärprogram som ”Svenska Hollywoodfruar” och ”Felix stör en ingenjör”. Åtminstone diskuteras den förstnämnda ivrigt av de fåtaliga kvinnorna på fikarasterna, så man får förmoda att den ger ett permanent tillskott till den svenska poolen av imponerande och användbara utländska erfarenheter.
Man behöver inte åka utomlands för att inse att man omges av en massa dumdryga idioter, men när man kommer utomlands så märker man att det ännu värre.