USA är mer fantastiskt än Sverige

Men inga stolta glädjeyttringar syns på gatorna och den svenska självkänslan är märkligt frånvarande. Istället hörs det sedvanliga gnällandet och vältrandet i bitterhet. Läser man tidningar och lyssnar på oppositionen så kan man tro att landet befinner sig på en golgatavandring mot misär, fattigdom och allmän katastrof. [...]

Ändå är det viktigt att ibland påminna sig om att vi trots problem och kvarvarande orättvisor bor i ett sjuhelvetes bra land som alla borde vara stolta över.

Johanne Hildebrandt i SvD, 2011

His arms windmilling and his voice rising, he told labor leaders: ”I sometimes wonder why we Americans enjoy punishing ourselves so much with our own criticism. This is a pretty good land. I am not saying you never had it so good. But that is a fact, isn’t it?”

Lyndon B Johnson, USA:s president, 1968

Man kan onekligen fråga sig varför vissa alltid ska kritisera regeringen (gnälla), i demokratiska länder behövs det ju inte eftersom vi aldrig haft det så bra. Och med vi menar jag högavlönade journalister och författare, och många andra.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Jag – en professionell egoist

Manipulerat väder har medvind, skriver SvD. Orsaken är de påstådda klimatförändringarna. För att få moln att släppa sig på rätt platser besprutas de med silverjodid. Man kan också skjuta upp raketer för att hindra regn från att falla.

I Sverige har Alliansen genomdrivit ökade böter för nedskräpning. På Svenska Dagbladets och andra borgerliga tidningars ledarsidor skrivs det mer om fimpar på gatan än om smältande glaciärer.

Vem minns inte Susanna Popova som 2007 ondgjorde sig över en hemsnickrad skylt i Vasaparken och 2008 om champagnekorkar i Observatorielunden, samtidigt som hon skrev om att klimaförändringarna inte var så mycket att bry sig om?

Det kan ju verka som att vi borgare är egoister som tror att världen snurrar runt oss och vår omedelbara närmiljö och saknar förmåga att förstå större skeenden och att de också påverkar oss. Då vill jag citera Marcus Birro:

Sanningen är dock att mitt intresse för mig själv är strikt professionell. Jag är ego på arbetstid.

På jobbet är jag strikt professionell, det vill säga egoist. På fritiden, över en bag-in-box med rödvin, kan jag dock gärna sitta ensam och gråta över isbjörnar som drunknar eller nyckelpigor som inte hittar hem.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol