Filosofer ska ta riktiga jobb

Filosofer har svårt att få jobb, visar Svenskt Näringsliv i en ny rapport enligt Ekot och SvD (DN, Aftonbladet, Expressen). Organisationen menar att studiemedlen bör sänkas inom humaniora och konst. Det handlar om unga som är arbetslösa men borde ha jobb, säger Svenskt Näringslivs presschef Peter Isling.

Frågan är vad filosofer över huvud taget kan få för jobb utanför universiteten, som ju är statsfinansierade. Staten bekostar alltså ”utbildning” av personer i att ”sitta och fundera” alldeles i onödan.

Om vi nu nödvändigtvis över huvud taget ska ha meningslös utbildning, som filosofi, så bör antalet filosofistudenter åtminstone begränsas till det antal som behövs för att fylla på institutionerna på landets universitet och högskolor.

Hur många platser det blir kan jag inte säga. Fler än ett par nya studenter som antas till filosofikurser på Stockholms universitet per decennium borde det knappast bli.

Filosofi lönar sig helt enkelt inte. Hellre än kurser i metafysik borde det finnas universitetutbildningar i kafékunskap och vett och etikett mot kunder. Kunnig och artig kafépersonal finns det mer efterfrågan på än filosofer.

Klaus-Dieter Fliik

Hägglund om det onaturliga i munnen

Barnfattigdom är föräldrarnas ansvar, skriver Göran Hägglund (KD) i Svenska Dagbladet. Särlevande föräldrar skulle ha mycket mer pengar om de kom överens. Men ”föräldraansvaret” ligger inte naturligt i munnen när det talas om barnfattigdom, som så många andra föremål man stoppar in i munnen som ligger där naturligt.

Det är helt korrekt av Göran Hägglund att skjuta över sitt och regeringens ansvar på föräldrarna. Av någon anledning, sannolikt kvardröjande socialistiska effekter, har föräldrarnas känsla av ansvar för sina barn minskat under Alliansens tid vid makten när barnfattigdomen ökat.

Nu när Göran Hägglund förklarat att föräldrarna måste ta ansvar behöver de bara göra det så är problemet löst. Kom överens nu, föräldrar!

Frågan är bara varför han väntade till den 30 juli 2011 med att avslöja sina revolutionerande medmänskliga rön. För detta måste ju vara en lösning på barnfattigdomen även i ett större perspektiv.

Även barnfattigdomen i andra länder handlar förstås om föräldraansvar. I stället för att skicka bidrag (bistånd) till fattiga länder med svältande barn borde vi alltså tala om ansvar. och vi vet ju att många fattiga farsor spelar och super bort pengarna.

Göran Hägglund bör skriva om artikeln så att den handlar om barnfattigdomen internationellt och publicera den i några tidningar i Afrika och liknande länder, så har vi löst problemet. Så kan vi dra in allt bistånd (och sänka skatten).

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol