Lite mindre i lön kan ge mer, deklarerar en ledare i Sydsvenskan. Tanken som skribenten förespråkar är att sänka ingångslönerna för att sänka arbetslösheten:
Varför skall arbetsgivare anställa unga och oerfarna personer när erfarna kanske kostar bara någon tusenlapp mer i månaden?
Genom att anställa 1 oerfaren person i stället för 1 erfaren person skulle arbetslösheten minska mer än som det är nu, när arbetsgivaren hellre låter en erfaren person fylla den där tomma platsen.
Ledaren menar också att lönekarriären är viktigare än ingångslönen. Eftersom den lägsta lönen sänks innebär det en längre väg innan man uppnår den högsta lönen (som inte höjs). Alla som jobbar borde jubla. Och vem vill inte ha en lång karriär? Vare sig man är filmstjärna, popidol eller något mindre glamoröst som en känd författare.
Katy Fining
Åh, det är ju det som tyskarna så poetiskt döpte till: “Arbeit macht frei”.
Ja här borde arbetsgivarna lära sig av regeringens föredöme. Se t ex på den nyanställde Statssekreteraren Per Schlingmann, som med sin blygsamma Fil. Kand. endast fick en ingångslön på 84 200 kr/mån. Skulle Sveriges övriga arbetsgivare, trots fackets fascistiska påtryckningar, våga ge lika låga ingångslöner så skulle Sverige utvecklas mycket effektivare.
Jag kan tänka mig att jobba för en ingångslön på en krona i månaden, bara jag samtidigt får en fallskärm på tio miljoner som även gäller om jag säger upp mig själv…
Då kan Vattenfall vara rätt arbetsplats för dig.
Låt oss citera (från minnet) den Stora Nationalekonomen Marian Radetzki:
Låt oss säga att vi halverar lönerna för dom med lägst lön, då har dom fått en morot att arbeta sig uppåt.
En rimlig lön är 5000 kronor i månaden.
Den där Marian lever kvar i tankar från sitt gamla hemland Polen.
En äkta stalinist med andra ord.
Ja, det där med en tusenlapp extra för att få erfarna personer stämmer ju bra för enklare arbeten som städare och sjuksköterska – sånt man kan lära sig på en eftermiddag.
Däremot stämmer det inte för mer kvalificerade jobb som städare och sjuksköterska med specialistutbildning, då kan man få lägga på upp till två tusenlappar.
Jag blir totalbedrövad!
“Problematiken kom på tal vid en fika på ledarredaktionen”
Skribentens samkvämskaffesörplande avslöjar hur fast han är i gamla kommunistiska tankebanor! Och resten av texten är knappast bättre. Skall man hålla på med en tusenlapp hit eller dit? Va!
Det enda logiska är att oerfarna (städare, ingenjörer etc) betalar för att få komma in på arbetsmarknaden. Då skulle de stackars entreprenörerna minsann ha råd att ta in mer folk!
Ber att få meddela en avvikande uppfattning.
Väldigt många städare och ingenjörer är anställda i den privata sektorn där den osynliga handen ser till att ingångslöner är marknadsanpassat låga, och att det finns gott om utrymme för prisjustering allt eftersom erfarenhet och kunskap ökar – åtminstone för ingenjörer som lär sig nya saker varje dag.
Däremot, vårdpersonal(sjuksköterskor, undersköterskor, etc) är fortfarande i huvudsak ett kollektiv, anställda under monopolistiska arbetsgivare, varför de får orimligt hög ingångslön, vilket inte lämnar något utrymme för framtida prisjusteringar för kunskap och erfarenhet. Alternativa förklaringar är förstås att det inte tillskansar sig någon erfarenhet, eller att den inte är värd något. I vilket fall borde de betala för att komma in på arbetsmarknaden – om de inte väljer en privat arbetsgivare förstås.
Den marxistisk-leninistiska pöbeln kräver likformiga löneutvecklingar för både massan och eliten. Husorganet har helt rätt att oerfarna på arbetsmarknaden ska vara nöjda med sin lott. Det finns ju många runt om i världen som de facto saknar arbete, och som skulle vara belåtna med bråkdelen av den svenska maffialönerna.
Nåväl, ponera följande exempel, ehuru konstlat – den okunnige parasiten och bidragstagaren gentemot den kunnige, välutbildade och framåtsträvande entreprenören.
Bidragstagaren tillför intet och bör därföre tillskrivas en passande synnerligen låg ingånglön, förslagsvis 0 (noll), ety han ju intet tillför. Entreprenören bör ha en något högre lön, låt oss synnerligen modest sätta denna till SEK 100 000. Per månad. En för låg lön kan ju innebära att värdefull kompetens försvinner till utlandet.
Vid den första löneförhandlingen kan eventuellt bidragtagaren erhålla en hundraprocentig löneförhöjning – trots att denne egentligen icke gjort sig förtjänt av denna. Samtidigt kan man på så sätt visa välvilja gentemot maffiafacken som på att upptänkliga sätt söker fördärva vår arbetsmarknad och fosterlandets konkurrenskraft.
I all rättvisas namn skall ju även den driftige entreprenören åtnjuta samma löneförmån; ska bidragstagarna har hundraprocentiga löneökningar så ska banne mej även samhällets stöttepelare kunna ha likväriga förmåner. Alltså en hundraprocentig löneförhöjning! På så sätt blir alla nöjda, både parasiten och den hårt arbetande entreprenören.
Eftersom företagen har en begränsad plånbok att nyttja till uppskrivningar av löner följer sålunda att lite mindre kan ge mer.
Herr Buss har nog luktat lite för nära på något bilmekaniskt.
Entrepenörer erhåller inte löneförhöjningar, de skapar dem ur tomma intet.
SlavarLöntagareoch prostitueradeerhåller löneförhöjningar i paritet med marknadsindex.Men vissst låter noll rimligt.