Strålande uteliggare

Uteliggare hyrs in till Fukushima, skriver Expressen. Företaget Tepco anställer hemlösa och invandrare för att arbeta runt kärnkraftverket Fukushima 1.

- Efter att de utsatts för höga stråldoser får de sparken, säger tyske journalisten Robert Hetkämper.

Det är lätt att känna medlidande med de hemlösa och invandrarna. De lever i stor rädsla utan att ha fått informationen att strålningen inte är farlig.

Men det innebär inte att vi ska förringa deras insats. De tror ju att de arbetat under livsfarliga förhållanden. Och de har gjort det av egen fri vilja för att betala tillbaka lite till samhället.

Men det är Japan det. Alla samlas för att gemensamt lösa problem. Man kan tvivla på att Sveriges invandrare, hemlösa och utvecklingsstörda skulle ta sitt ansvar i en liknande situation. Ordet ansvar tycks vara helt bortglömt i vissa kretsar numera.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Statlig kunskap, nej tack

Forskningen bör privatiseras. Det är nog de flesta överens om som vill fortsätta förnyelsen och reformeringen av Sverige.

Förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) hävdade till och med att ”forskning inte ska bedrivas i myndighetsform”.

påpekar MarieLouise Samuelsson i Sydsvenskan. Trafikverket, Livsmedelsverket och Riksrevisionen bedriver forskning – men även universitet och högskolor är myndigheter.

Littorin har med rätta varit skeptisk till statliga universitet och gick till privata Fairfax University för sin MBA-examen. Det är alltså knappast något misstag att Littorin sade att forskning inte ska bedrivas av myndigheter som universitet.

Tänk också på att nye S-ledaren Håkan Juholts högsta utbildning är tvåårig social linje. Orealistiska föreställningar om universitet kommer alltså att göra att han behåller dessa urartade kolosser till myndigheter.

Myndighetskramande är en del av den vänstersväng S nu gör, i sin nostalgiska och drömska föreställning om ett gyllene folkhem. Risken är att det blir myndigheterna som kramar sönder oss i sina beskäftiga pekpinnar om vad vi får och inte får göra.

Klaus-Dieter Fliik