Fotboja för alla

Fotobojor kan få gps. I dagsläget kan man bara se om bäraren är hemma eller inte. Kriminalvården ska dock komplettera bojan med gps. Bäraren får endast vistas i vissa zoner, och vid överträdelser utlöses ett larm.

Så småningom bör systemet utökas till alla riskgrupper. Med ”riskgrupp” menar jag en grupp som antingen utsätter andra för risk eller själv kan utsättas för risk.

Riskgrupper är exempelvis muslimer (där det kan finnas islamistiska terrorister), ungdomar (startar bränder och vandaliserar), äldre (kan gå vilse) och barn (kan kidnappas).

För varje person börjar man med antagandet att alla zoner (d.v.s. 100 procent av samhället) är förbjuden zon. Sedan lägger man in gröna zoner där han eller hon har legitima ärenden – skolan, arbetsplatsen, vägen till denna, shoppingcenter, et.c.

Premiumkunder erbjuds sedan möjligheten att köpa sig nya platser och får bonuserbjudanden vid större inköp. Stor rörelsefrihet blir ett kvitto på att man är en mönstermedborgare, medan i andra ändan av skalan finns fångar, socialbidragstagare, arbetslösa et.c.

De allra bästa kan till och med helt få slippa fotboja!

Även på kort sikt innebär fotboja med gps en stor frihetsökning. Myndigheterna vet i varje ögonblick 24/7 var brottslingen befinner sig, i stället för som nu bara inexakt ”inne eller ute”. Det är en frihetsökning som de flesta medborgare nog skulle tacka ja till.

Fredrik ”Flipper” Filén

Flickans dagbok innehöll sprängstoff

”Bloggar är inte dagböcker” är rubriken på en artikel av en anonym skribent i Svenskan. I artikeln läser man sedan ”Bloggarna innehåller allt som våra dagböcker gjorde en gång i tiden.”

Minns min egen ungdom när jag hade en fysisk dagbok, med en ponny på omslaget och försett med ett rosa hjärtlås. Insåg redan som barn att kamouflage var av nöden. I dagboken skrev jag nämligen, redan som nioåring, politiska artiklar, ofta kommentarer på vad ledarskribenter skrivit i Svenska Dagbladet eller politiker sagt i riksdagen.

Personliga, hemliga åsikter om politiken som den fördes på femtiotalet. Dolda under täckmantel av en flickas dagbok.

Under det radikala sextiotalet blev jag vuxen och fortsatte skriva dagbok, även om det ansågs omoget och borgerligt. Vänsteraktivisterna brände sina dagböcker och fördömde privatlivet. Alla skulle leva i gemenskap.

Många i min ålder minns gemensamhetshusen som socialisterna tvingade alla svenskar att bo i på 1970-talet. Kollektiv kallades de. Själv klarade jag mig tursamt undan, men jag minns att flera bekanta tvingades in i dem.

Det är ett sorgligt kapitel som historikerna inte törs låtsas om, fortfarande rädda för fackpamparna. Svenska koncentrationsläger har man skrivit om, men detta experiment tigs det ännu om. Liksom projektet att korsa jordgubbar med hasch som Olof Palme beordrade i Norrlands inland.

Men så började jag skriva på Badlands Hyena och behövde inte längre framföra mina åsikter i låsta böcker. Resultatet lät dock inte vänta på sig. De skriver att jag är en gammal gubbjävel som ska sluta skriva skit, att jag blandar ihop mina fakta, konfabulerar ”uppfinner” saker där minnet brister.

Men när ni era fördömda slynglar ännu låg i lindor och matades med äppelmos var jag raporter och kämpade för min mentala överlevnad i sosseriets hjärndödande öken där ingen tordes tänka själv!

Brunklädda Hitlerjugend är vad ni är, som inte har medlidande med en äldre man utan kritiserar det jag skriver till exempel om rasrenhet och att bevara det svenska blodet. Ni ska skämmas, för er diskriminering. Usch!

William von Pamp