Härbärgena tar emot allt fler, skriver tre debattörer i Aftonbladet. På 60- och 70-talen handlade det mest om hemlösa äldre män, på 80-talet tillkom missbrukare, och nu är det även arbetskraftsinvandrare, arbetslösa, utförsäkrade och psykiskt sjuka.
Vi ser nu att när de statliga systemen för dessa grupper stramas upp söker de sig till organisationer som Ny gemenskap och Stockholms Stadsmission för att hitta någon annan att lura.
Ny gemenskap och Stockholms Stadsmission borde faktiskt skämmas. I stället för att ge människor en ny chans permanentar de utanförskapet genom att förse dem med mat, kläder och tak över huvudet.
För det FINNS jobb för alla, precis som det finns en söt och sexig 26-årig singeltjej utan barn för varje man, oavsett hans inkomst, utseende och ålder.
Muslimerna gör fel som lockar med 72 jungfrur i livet efter detta. För paradiset finns här och nu. Alla kan, om de vill, få en 26-årig flickvän och ett jobb som inom några år leder till ett högavlönad chefsposition.
Men varför skulle de söka efter lycka och stora pengar när de kan gå till en välgörenhetsinstitution och mysa?
Som jag ser det måste vi inte bara slopa de statliga bidragssystemen. Vi måste även förbjuda välgörenhet i Sverige. Jag vet att blöjliberalerna skulle säga att välgörenhet är ett fint uttryck av civilsamhället, men det visar bara hur långt (S)nällismen fördärvat vårt land. Bara genom att visa hård kärlek kan vi verkligen hjälpa folk.
Klaus-Dieter Fliik
upp å ner vända världen idag då till o med facket vill att de svagare ska ge bidrag till den starke…
http://blogg.aftonbladet.se/3659/2010/12/du-nya-skona-varld
Får jag citera den store giganten Göran Skytte i den klassiska krönikan “Svensk fattigdom har många ansikten” i SvD 13 mars:
“På en av Göteborgs butiksgator såg jag förra lördagen en äldre kvinna i trasor ligga på knä stödd på en hand och med andra handen framsträckt. Jag iakttog de förbipasserandes reaktioner. Mest sorgligt var att inte ens barn i åldern 5–10 år reagerade. Det var shopping, inte medkänsla och förfäran, som lyste ur ögonen”.
Mellan raderna anar man att Skytte själv tvivlar. Men barnen tvivlar inte, de shoppar! Genom barnens shopping skapas nya jobb och framåtskridande. Barnen visar ej heller medlidande och det gör mig glad. Medlidande ökar ju nämligen bara på utanförskapet. Sånt där vet barn.
Men det finns saker som är viktigare än kroppslig näring. Själslig näring t.ex.
Se här så träffande beskrivet av Göran(lägg märke till hur Göran även kritiserar de dåliga TV-programmen!):
“Om man är ett kroppsligt lik blir man förd till sista vilan, men som andligt lik kan man sitta kvar i soffan och glo på stupida meningslösheter under många år. Därför är, enligt min mening, andlig fattigdom mer sorglig än ekonomisk fattigdom”.
Har du tänkt på det Wanja?
Hemlöshet? Det problemet löste Vidar Andersson (nya s) för 20 år sedan.Han ledde en kartläggning av situationen i hela riket och åstadkom – om jag minns det rätt, det lät så i mina öron – en fix en gång för alla.
Jag erinrar mig en TV-debatt i vilken bl a Vidar Andersson och dåvarande obligations- och lånehajen, skatterådgivaren Roger Akelius deltog. Akelius berättade om alla pengar som han skänkte till hemlösa, och Vidar Andersson lovprisade Akelius i lyriska ordalag. (De sa inte ett ord om alla de stålar som Akelius hjälpte folk undandra beskattning med olika kreativa metoder. Skatt står i ett motsatsförhållande till filantropi, nämligen).
Numera är Akelius stor fastighetsägare och hjälpare i nöden av större mått än åtminstone Röda Korset. Och hemlösheten, som sagt, är ett minne blott. Tack vare Vidar (och Roger).
Den framgångsrika arbetslinjen har ju gett ordet arbete en helt ny positiv klang.
Därmed kan man nu ta fasta på det och införa moderna arbetsstugor där lösdrivare och hemlösa under uppsikt och gemenskap kan tränas i arbete och samtidigt göra rätt för sin existens.
Som en ytterligare modern touch kan arbetsstugan även fungera som dagis där fattiga föräldrar kan lämna in sina barn när de själva är på arbetet, eller om de bara behöver en ny tv eller pengar till semestern.
Ja, flinka barnfingrar är icke att förakta, se bara på Kina hur bra det går för dem. Dessutom får ju barnen tidigt rätt inställning till arbete.
Arbetsstugor drivs förstås i privat regi enligt marknadsmässiga principer, där arbetare kan köpas och säljas – lite grann som proffshockey.
“…precis som det finns en söt och sexig 26-årig singeltjej utan barn för varje man, oavsett hans inkomst, utseende och ålder.”
De orden bäste broder Klaus-Dieter har jag kopierat och tillsänt alla änkefruar
på Östermalm så de förstår att de inte är oumbärliga.
Håller med om bidragsystemens moraliska förfall.
Jag vill ha 82% skatt och sen kan alla inköp skrivas upp
på staten. Mycket enklare om företagens kassor är
direktkopplat till statens kassa.
Socialisterna vill enbart jävlas med småföretagare och vanligt
folk som uteliggare exempelvis via konstiga procent hit och dit.
Brännvin special ligger på 32 %. Var högre förr.
18 % över räcker gott för att skicka en slant till Finsk-Svenska
krigsveteranernas julfestkassa.
Så sant! Men jag kan samtidigt tycka att man bör ersätta alla dessa välgörenhetsorganisationer med driftiga entreprenörer som både kan tillgodose välgörarnas samvetskval och göra stora vinster. Välgörenhetsmarknaden är stor.
/Riskkapitalisternas
Homeless Care Center
kommer att ha
en skylt vid entrén:
♥LESS IS MORE♥/
*Arvid med lustgasabstinens*
Jag instämmer till fullo med Klaus-Dieter.
De så kallade “frivilligorganisationerna” (nog drar de allt någon slags egennytta ur sin verksamhet, allt annat vore ett marknadsmisslyckande) fördärvar incitamenten för de hemlösa att fungera som utbuds- och efterfrågeenheter på arbets- och bostadsmarknaden.
Detta är inget annat än dunbolster-socialism, skall jag be att få tala om! Som Kim Jong-il iklädd mysdress.
Mmmmmm….. Dunbolster-socialism!
Frågan är om det verkligen finns jobb för alla. Erinrar mig en f.d. högskoleminister Krantz som när han sparkades av Landsfadern och Majoren istället för en köbricka på Arbetsförmedlingen fick ett litet månatligt bidrag på 112 000 kr under ett år. Han lär snart dyka upp hos en stadsmission i en av rikets större städer, för vem i hela världen har användning för en folkpartistisk broiler?
Utan att gå in på teknikaliteter: Ja, det FINNS jobb för alla. När arbetslösheten går upp eller ner beskriver det bara hur latheten går upp och ner hos de arbetslösa. Om alla tog de jobb som FINNS så skulle det inte finnas arbetslösa.
KDF
Mitt närmaste härbärge drivs av en 26-årig singeltjej utan barn. Hur skall jag förhålla mig till det?