Clownpolitik

Clowner borde uppträda på ålderdomshem, tycker riksdagsledamoten Esabelle Dingizian (MP) och alla till höger skrattar eller blir arga. Men sjukhusclowner är ett etablerat koncept i USA där de uppträder även för vuxna och bidrar till att minska patienternas stressnivåer.

1998 spelade Robin Williams en sådan clown i filmen Patch Adams, baserad på verklighetens Patch Adams. Clown Care är ett program som startades 1986;

Clown Doctor programs now operate in every state in Australia, the USA, Canada, Israel and all over Europe.

I Sverige finns Östergötlands sjukhusclowner och Clownronden som har åtta anställda sjukhusclowner och är ”en kontinuerlig del av barnklinikernas verksamhet med verksamhetsbidrag från bland andra Kultur Skåne.”

I USA finns även clowner på ålderdomshem, som beskrivs i The Joyful Journey of Nursing Home Clowning, utgiven 2007.

Man skulle alltså kunna tro att vi borgerliga borde omfamna clowner på ålderdomshem eftersom det finns i USA.

Underligt nog tar borgerliga bloggare och ledarskribenter avstånd från förslaget. Och då blir jag så förvirrad. Ska jag lyssna på Svenskans ledarsida eller ska jag följa mitt hjärta och tycka att det är bra för att clowner på vårdinrättningar är så utbrett i USA?

Visst är butlers i tunnelbanan skrattretande, men clowner på ålderdomshem inte lika mycket. Man ser ju för sig centerpartister i sina gröna clownnäsor, och det är ju inte roligt utan bara tragiskt så där i dödens närhet. Jag syftar alltså på Centerpartiet, på halsbrytande kälkfärd ner mot fyraprocentsspärren och tusen hål i nacken.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Bodström har rent mjöl

 Thomas Bodström (S) avböjde ett drogtest, skriver SR, SvD, DN, Expressen. P3 Nyheter intervjuade före detta justitieministern Bodström och hade med sig en sjuksköterska för att göra ett test.

Bodström gick utan vidare med på testet. När reportern säger att man måste ha en toalett säger Bodström omedelbart ”okej”. Sedan förklarar sjuksköterskan vilka ”droger” som testas: ”amfetamin, hasch, opiater och bensodiazepiner”.

Nu ångrar sig Bodström:

När jag fick klart för mig att jag skulle kissa inne på en toalett inför en annan person kände jag att det var alltför integritetskränkande.

Bodström tvekar inte ett ögonblick inför drogtestet; han har inte använt olagliga substanser. Bodström tvekar inte ett ögonblick inför att besöka toaletten; han är inte rädd för att kränkas. Tvekan kommer efter ordet ”bensodiazepiner”.

Det vore inte bra om detta kom ut i media.

Detta är väl en perfekt illustration av att man kan vara emot övervakning även om man har rent mjöl i påsen. Att få lugnande eller sömnmedel med bensodiazepiner utskrivna av läkare är fullt lagligt, än så länge, och vars och ens ensak.

Ja, så skulle integritetskramarna säga. Men vi ska faktiskt inte ha hemligheter från varandra. Alla bör drogtestas och resultaten publiceras på Internet så att vänner, grannar och allmänhet får veta allt.

Eller vad då? Vill du dölja att du är orolig och lever under stor stress? Det är väl inget att vara rädd för! Dina närmaste, dina vänner och framför allt din arbetsgivare måste få veta.

Har man rent mjöl i påsen har man inget att vara rädd för. Jag hoppas bara Thomas Bodström inte ändrar sig vad gäller drogtester nu, när han själv upplevt ett rent mjöl i påsen-scenario.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Kristdemokraterna är som Ku Klux Klan

Sverige är ett amerikaniserat DDR, skriver Charlie Weimers, ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och riksdagskandidat. Sverige är en socialistisk stat och måste avproletariseras.

Det räckte inte med att apoteksmonopolet avskaffades så att Sverige inte längre var med i samma klubb som Kuba och Nordkorea. För fortfarande är Thomas Bodström som Kim Jong Il.

Trots fyra års borgerligt styre är Sverige ännu en stalinistisk lydstat som tar direkta order från Pyongyang. Kim Jong Il behöver bara lyfta luren så lyder Mona Stahlin order och beordrar sina politruker att ringa upp landets nyhetsredaktioner för att få dem att ställa insinuanta frågor till Landsfadern.

Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov vill kallas något annat än president, helst imam men andrahandsvalet Landsfadern går också bra, rapporterar Ekot. Fredrik Reinfeldt vill också bli kallad Landsfadern.

Men jag återkommer till huvudpunkten, att Sverige är som DDR. Fortfarande. Nu måste familjerna ta makten, som Charlie Weimers anser, så att allt blir mysigt igen. Familjerna blir som förr i tiden och tar hand om grejer, så kan staten avvecklas. Det blir ungefär som maffian, där familjen är så viktig, bara inte lika våldsam.

Lillefar Landsfadern tar sedan hand om alla svenskar i sin stora famn. Landsfadern ska givetvis bestämma i sitt eget hus. Uppfostra och vid behov ”smälla till” de medborgarbarn som gnäller och bryter borgfreden.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Leif GW Persson är som en palsternacka

Thomas Bodström är som den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Il, tycker Leif GW Persson i Expressen:

Han är för mig en person som tillsatts på samma politiska meriter som Kim Jong Il, dessutom påtagligt lik honom vad beträffar inställningen till det privata och politiken.

Det visar sig alltså att det går att ta de politiska jämförelserna längre än att säga att apoteksmonopolet är ett system som placerar Sverige i samma klubb som Kuba och Nordkorea.

Jag är bara rädd för en sak, nämligen vad man ska jämföra Lars Ohly med. Om Bodström är Kim Jong Il så måste Lars Ohly vara Pol Pot. Sedan går det inte att komma längre vänsterut, så om någon säger något mer radikalt än Ohly finns det inget kvar att ta till.

I och för sig kan man upprepa sig: Mona Sahlin är som Kim Il Sung, Thomas Östros är som Kim Il Sung, Leif Pagrotsky är som Kim Il Sung och så vidare, även om det blir tjatigt och kanske förlorar sin effekt till slut.

Dessutom är gamle professorn arg på att Mona Sahlin bjöd väldigt många personer på kalas när hon fyllde 50.

Så Leif GW Persson är besviken på Socialdemokraterna, och ska därför rösta på något annat, säger han, som han ska avslöja i nästa kolumn. Det var på tiden att han går över till Alliansen. För jag antar att han inte kommer att rösta på Pol Pot och de röda khmererna.

Klaus-Dieter Fliik

Stjärna trots handikapp

Sanna Kallur har olika långa ben, skriver Svenskan, GP och Aftonbladet, Expressen. Att häckstjärnan haft så mycket skadeproblem har orsakats av skillnaden på en decimeter mellan benen (hoppas jag inte blandar ihop europeiska mått nu efter min semester i USA).

Först tack vare noggranna mätmetoder på en klinik i Tyskland kunde skillnaden upptäckas.

”Det var skönt att få en förklaring” säger Sanna Kallur. Ja, hon får väl tacka den legendariska tyska noggrannheten för upptäckten.

Framför allt visar det här att man kan bara man vill, bara viljan finns där. Alla kan bli världsstjärna i friidrott eller tonårig modebloggerska, det gäller bara att tro på sig själv, tro på sin dröm.

Isabella Löwengrip, Blondinbella, är som bekant blond, men har trots det fått ut en bok. Först ville förlaget inte ge ut hennes bok, men hon tjatade tills de gick med på det:

Sån är jag, har jag bestämt mig för något som jag verkligen tror på, då är jag envis …

Det här visar att alla kan bli (publicerade) författare. Felet alla de skribenter som skriver för skrivbordslådan gör är att de ger upp så fort manuskriptet blivit refuserat. Det är ren lathet det handlar om.

Blondinbella visar hur man ska göra: tjata. Man ska ringa förlaget, man ska mejla, SMS:a, ringa på dörren flera gånger om dagen. Till slut kommer boken att ges ut. Bara du tror på din dörr och tänker som en entreprenör (maniskt).

Det spelar ingen roll om du är blond eller om ena benet är en decimeter kortare än det andra. Våga tro på dig själv, acceptera ALDRIG ett nej.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Ingen kan leva på 16.000 kronor

”Ingen kan leva på 16 000 kronor i månaden” säger kommunalrådet Anette Riesbeck (C). Hon äger ett företag och gör affärer med kommunen, Rättvik, för att kunna överleva.

Alla centerpartister lever inte det glada livet runt Stureplan. Det finns de som har det svårt också. Nu finns det svart på vitt.

Lyckligtvis har hon företaget, som är ett familjeföretag. Men vi har på tankesmedjan Limbo, efter att ha hört om Anette Riesbecks ekonomiska problem, tagit kontakt med Sammanslutningen för att se om vi inte kan göra en insamling bland bröderna.

Det är sådana här historier från verkligheten som får en att inse att ”folkhemmet” inte var ett hem för alla. Alla fick inte vara med. Arvet från den socialistiska diktaturen lever kvar i isolerade byar som Rättvik, ditt rättvisan namnet till trots ännu inte nått.

Och det är just sådana här historier från verkligheten som får oss alla att inse att skattesänkningar är nödvändiga för att människor ska kunna leva på sin lön.

100 miljarder i sänkt skatt kommer att göra det möjligt för folk att överleva igen i ett land som slitits itu av socialistisk diktatur, inbördeskrig, översvämningar och medlemskap i den kubansk-nordkoreanska vänskapsklubben.

Klaus-Dieter Fliik

Utlänning misstänkt för våldtäkt

Julian Assange anklagas för våldtäkt, rapporterar SvD, DN, Aftonbladet, Expressen. WikiLeaks grundare misstänks för övergrepp mot två kvinnor, 20 och 30 år, i Enköping och Stockholm.

Återigen får vi bekräftat att utlänningar som kommer på besök till Sverige utnyttjar våra svenska flickor. Detta är följden av multikulti-svenskarnas gullande med utlänningar. Lägg märke till att WikiLeaks är VÄNSTERNS nya favoritprojekt!

Så här brukar det vara med ”exotiska” män som tillåts komma in i Sverige. De tar vad de vill ha, för så gör de i sina hemländer. Ofta ”exotiska” länder med mycket sand där nere i söder där folk täcker hela kroppen ”mot solen”, som Australien – Assanges hemland.

Varför inte löpa hela linan ut, öppna gränserna, låt vem som helst komma på besök till Sverige! Jag är inte rasist, men jag har många kvinnor i min bekantskapskrets som är rädda för turister och andra ”ytlänningar” som man ser på stan med kameror som tjattrar obegripligt, som kommer hit för olika ”projekt” och för att ”föreläsa”.

Detta är Sverige, ynkryggarnas och de dumma idioternas land. Hade det varit någon stake i oss hade vi stormat hotellen i Stockholms innerstad och sparkat skiten ur alla turister från utlandet.

William von Pamp

Ledarskribenter är flitiga

Ungdomar är lata, menar Sakine Madon i Expressen. Själv är hon inte lat och har aldrig varit lat, hon har sålt rosor när hon var yngre.

Och så är folk slösaktiga också. Men Sakine Madon, hon är sparsam, bor billigt och sparar ändå. Hon tillhör de kvinnor som ”dricker måttligt, röker knappt, städar väl, tränar mycket och äter mycket grönsaker” och som tar ansvar för grupparbeten.

Så där brukar det låta bland borgerliga ledarskribenter, särskilt kvinnliga. Folk är bortskämda som kräver lunchpaus på jobbet, själv äter hon inte lunch (sedan råkar hon i en senare artikel klaga på att hon inte hinner äta lunch). Folk är lata som inte tränar, själv tränar hon mycket. Folk tar inte ansvar, det gör hon. Kvinnor är dåliga farmödrar, själv är hon en bra farmor. Folk är ohyfsade och oartiga, själv är hon alltid artig.

Vad är det för fel på de här kvinnorna? Alltså de som inte sköter sig? Och hur kommer det sig att vissa människor är nästintill perfekta och därmed kan tillskriva stora grupper (”alla ungdomar”) egenskaper som ”lathet”?

Sakine Madon platsar som Adam Cwejman skriver helt klart i regeringen. Men integrationsminister är en för liten post.

Inrätta i stället en moralminister, som lämpligast kan vara en kvinnlig ledarskribent, med tanke på den outtömliga energi de visar på området. Ja, jag vet att det kommer att skämtas friskt om ”moraltanten”, det må så vara.

I ett framtida allianssverige har moralministern stor makt. Ständigt rinner moralkakor på löpande band ut från moralministeriet där det välgödda lösa svenska fläsket bearbetas, bankas i form och gräddas i moralismens brännheta ugn.

Inte en lugn stund får de lata och fördärvade medborgarna. Det är deras fel alltihop, alla problem, dessa dåliga, dåliga, dåliga, dumma åsnor som är fattiga och arbetslösa. Var rik och framgångsrik istället!

Klaus-Dieter Fliik

Lästips: Ekokonsumism

Ekologismen befinner sig under attack, nu senast av fyra debattörer i Expressen som angriper Miljöpartiets religion.

Alternativen är ekoliberalism och ekosocialism, menar skribenterna. Hahaha [ursäkta, nu tänkte jag på en butler i T-banan igen, oj oj jag får ont i magen igen, tänk dig en butler i pingvinkostym som bjuder på afternoon tea i rusningstrafiken, helt aburdistiskt förslag av sossarna. Kan bara inte sluta garva].

Andra välkända ekofilosofier är ekokonservatism, ekorasism, ekonynazism och så vidare, och de är alla bättre än ekologism för att de bryr sig mer om annat än om naturen.

Själv har jag en särskild förkärlek till ekokonsumismen.

Ekokonsumismen vill förena konsumtion och ekologi. Den innebär en harmonisk förening av produkter och natur; vi ger tillbaka det vi tagit. Sålunda beskriver Julian Montague i sin bok The Stray Shopping Carts of Eastern North America: A Guide to Field Identification hur civilsamhället redan omfamnat ekokonsumismen.

Läs boken!

Klaus-Dieter Fliik

Entreprenören hittas vid smågodiset

Entreprenörer är speciella människor, menar Mary X Jensen på Newsmill. De är intelligentare än genomsnittet samtidigt som de har olika diagnoser:

Det är kanske bland de personer som har fått ADHD-diagnoser vi ska börja leta efter entreprenörerna.

Ja, vanliga människor har ofta inte så många idéer, kanske en enstaka någon gång. Kvinnor inom vården, särskilt de som röker Gula Blend, är notoriska för sina fåtaliga idéer. De är dumma, dumma och normala och inte alls speciella.

2008 skrev jag om entreprenörer som har hundra idéer om dagen, till och med hundra idéer i timmen. En välkänd entreprenör hade till och med hundra idéer i minuten och fick också förmågan att prata direkt med Gud.

Tyvärr finns ju även tragiska exempel, som entreprenören som fick för sig att han var en apelsin och blev livrädd att någon skulle komma och ”skala” honom.

Men var hittar man entreprenörerna? frågar sig Mary X Jensen. Kanske ska vi leta efter dem bland just ADHD-personerna.

Även detta har tankesmedjan Limbo för länge sedan löst. Klaus-Dieter Fliik skrev 2009 om att azofärgämnen gör barn hyperaktiva. Bättre än att leta efter entreprenörer är det väl att skapa dem, genom att ge folk stora doser azofärgämnen och annat som kan framkalla ADHD-liknande symptom.

Det ska inte ske genom något statligt program, som skulle vara kommunism. I stället kan vi lugnt lita på den osynliga handen. Azofärgämnen ska användas helt fritt av godisförsäljare, och ur de nya kullarna växer små entreprenörer upp.

Entreprenören som trodde att han var en apelsin blev givetvis inte ”skalad”. I sin förvirring irrade han under bommen vid en väg, in på ett tågspår, blev delad i två av tåget och både under- och överkroppen blev sedan alldeles urkramad safterna av en lastbil på väg till Tyskland. Ah, the irony.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol