Ola Larsmo tycker i DN* att han är en kund snarare än en medborgare i Sverige, skriver en ledarskribent i SvD. Det anser den senare tydligen är bra; avregleringar ökar valfriheten.
Kunden är fri medan undersåten får stå med mössan i hand.
Men vem är vinnare i avregleringen av apoteksmonopolet till exempel, är det kunden (eftersom, i motsats till löftena, öppettiderna inte utökats medan priserna gått upp) eller är det företagen?
Okej, det är förstås en stor valfrihetsvinst att få välja mellan vilken skylt man ska gå in under. Men vem vinner mest, individerna eller företagen?
Samtidigt skriver Isobel Hadley-Kamptz i Expressen om att
Den goda arbetskraften i dag låter arbetsgivaren äga hela jaget, hela livet. [...] Men också på den lilla tid vi inte arbetar borde vi alltså se oss själva som företrädare för chefen, se allt vårt agerande med chefens ögon.
I marknadsstaten skulle vi alltså bli undersåtar under företagen i stället för under staten när den senare minskas och säljs ut till den förra.
Företagen är inte demokratier. Staten är en demokrati. (EU är ett gränsfall, varken stat eller företag menar jag, men utvecklas förhoppningsvis snart i företagsriktning.)
Men vad få verkar inse är att valfriheten är större i en ickedemokrati. Man kan gå förbi byråkratiskt krångel om man är initiativrik, man kan göra snabb karriär och stora vinster – och man slipper stå i kö, den stora skräcken för mig och de flesta liberaler.
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol
* I DN Kultur, tydligen inte på nätet.