Staten konfiskerar energislukande hushållsapparater på Kuba, påstår Per Gudmundson i SvD. Gudmundson som själv besökt landet skriver att man i gengäld erbjuds lån till nyköp. Poängen är att individen själv inte har äganderätt över sin energislukande apparat.
Men inte ens i framtidens marknadsstat kanske vi äger ”våra” saker. Företagen kommer i framtiden (”av miljöskäl”) att till exempel hyra ut mobiltelefoner, tror Anders Wijkman (KD) i P1, för att på så sätt tjäna ”så mycket som möjligt” på dem.
Det är lönsamt för marknaden att äga de saker medborgaren har i sitt hem. I framtiden är det en handfull jätteföretag som konfiskerar hushållsapparater och erbjuder lån för att vi ska köpa nya. Självklart ska medborgarkunden betala hela tiden för sakerna snarare än en enda gång.
Wijkman har också föreslagit personliga utsläppsrätter, så att varje person får en personlig koldioxidkvot. Vartenda litet inköp skulle registreras i ett IT-baserat system, samt varje resa och inomhustemperatur och elförbrukning. Det skulle leda till total övervakning av alla människor.
Det kan tyckas som att det egentligen inte finns någon motsättning mellan den kommunistiska staten och marknadsstaten. När den ena eller andra ideologin blir omöjlig att säga emot erövrar den samma plats i systemet och får samma utseende.
Övervakning av alla medborgare (FRA, datalagring), officiell historia/propaganda (FFLH), dubbeltänk (Alliansen), nyspråk (Alliansen), urholkning av personlig integritet och demokrati, betoning av ledande personer framför politik – allt som finns i kommunistiska stater finns eller gror i marknadsstaten.
Men det är ändå en milsvid skillnad mellan de båda systemen. Vidare förklaringar onödiga.
Klaus-Dieter Fliik