”Gnäggande galopperade jag in på psyket och började äta på en blomma som stod i en kruka i fönstret” berättar Anneli, 40, som drabbades av en psykos.
Psykos och psykos. Jag skulle snarare vilja säga att det som är normalt håller på att krympa. Att vara psykotisk idag betyder snarare ”jag är kreativ” snarare än ”jag är sjuk”.
Många känner under någon period i livet att de är ett djur av något slag. Jag har personligen känt folk som verkligen trott sig vara gaseller, zebror, älgar, sniglar och sjökor.
Själv var jag en tid övertygad om att jag var en groda, närmare bestämt en limnodynastid (Limnodynastes perodii). Det ledde till att jag utvecklade en smak för insekter och andra ryggradslösa djur. Jag byggde ett skumbo och försökte lägga 700-1.000 ägg där. Det gick väl sisådär, kan jag säga.
Visst var det komplicerat att kommunicera med kväkanden, och kollegorna blev något alarmerade över att jag låg naken i ett skumbo på mitt rum. Men det innebar inte att jag slutade jobba (jag var ledarskribent på en stor borgerlig dagstidning).
Ska vi ens kalla det ”psykos”? Kanske kan vi tjäna på att hantera upplevelser som dessa utanför den medicinska världen? Vi bortser lätt från andra tolkningar – vi har ju alla vår egen verklighet. Vem är det som säger att min verklighet är bättre än kväk?
Kväk kväk! Kväk kväk kväk. Kväk kväk kväk kväk kväk. Kväk.
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol