“Gnäggande galopperade jag in på psyket och började äta på en blomma som stod i en kruka i fönstret” berättar Anneli, 40, som drabbades av en psykos.
Psykos och psykos. Jag skulle snarare vilja säga att det som är normalt håller på att krympa. Att vara psykotisk idag betyder snarare “jag är kreativ” snarare än “jag är sjuk”.
Många känner under någon period i livet att de är ett djur av något slag. Jag har personligen känt folk som verkligen trott sig vara gaseller, zebror, älgar, sniglar och sjökor.
Själv var jag en tid övertygad om att jag var en groda, närmare bestämt en limnodynastid (Limnodynastes perodii). Det ledde till att jag utvecklade en smak för insekter och andra ryggradslösa djur. Jag byggde ett skumbo och försökte lägga 700-1.000 ägg där. Det gick väl sisådär, kan jag säga.
Visst var det komplicerat att kommunicera med kväkanden, och kollegorna blev något alarmerade över att jag låg naken i ett skumbo på mitt rum. Men det innebar inte att jag slutade jobba (jag var ledarskribent på en stor borgerlig dagstidning).
Ska vi ens kalla det “psykos”? Kanske kan vi tjäna på att hantera upplevelser som dessa utanför den medicinska världen? Vi bortser lätt från andra tolkningar – vi har ju alla vår egen verklighet. Vem är det som säger att min verklighet är bättre än kväk?
Kväk kväk! Kväk kväk kväk. Kväk kväk kväk kväk kväk. Kväk.
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol
Kväk!
haha!
du dödar mig!:)))
Elller varför inte vov vov vov vov?
Dock är det synd att Limbo lånar sig till att sprida vanföreställningar om att sk ‘psykoser’ och ‘psykiska sjukdomar’ är något som drabbar någon! Vi vet alla att det är ett val människor gör. Man vill av någon anledning vara lite excentrisk ett slag – och det är inget som man ska slösa skattepengar på att ‘bota’!
Man kan också morra – ifall man tror att man är en hund menar jag, eller kanske en varg.
Och vad är det att bråka om egentligen.
Vidare finns det ju behändiga små munkorgar som man kan ha med sig i attacheportföljen om man vet med sig att “one of those days” är på uppsegling. Då är det ju bara att förebygga och ta på sig den innan man inleder mötet – det finns såna här med ett litet galler, så det går bra att prata, och sen när andan verkligen faller på, ja då är risken för att man biter någon obefintlig, för man kan helt enkelt inte bita. Men prata går fortfarande bra. Det är ett effektivt sätt att utnyttja tiden så att inte arbetet avbryts av onödiga “sjukskrivningar”.
Tror att man är hund, va! Det finns även åsnor som tror att de är människor. Rrrrr…
Hahaha