Albatross papperskorg

Nedskräpning är dåligt, tycker Sanna Rayman som tipsats av Oscar Swartz. De har tittat på bilder föreställande döda albatrossungar med magar fulla av skräp. Buhuu! Jag är en liten prinsessa och tycker synd om djurena som har ont i maggen!

Som entreprenör blir jag snarare inspirerad av bilderna. Jag ser lösningar, i stället för att fastna i sentimental negativitet, i stället för att gotta mig i människors dålighet och njuta av min pessimism.

Problemet jag vill fokusera på är nedskräpningen i Stockholm, särskilt runt Stureplan, som jag väl känner till. Inga åtgärder tycks hjälpa, och vi får spankulera runt bland kapsyler, fimpar, kanyler och så vidare på väg till Spy Bar eller Sturehof.

Tanken är att föda upp albatrosser och släppa ut dem över Stockholm. Fåglarna sätter i sig skräp, avlider, och kan enkelt plockas upp av renhållningen. Albatrosserna blir flygande gratisrenhållare som förenklar och snabbar upp arbetet. Staden kan äntligen hållas ren på ett effektivt sätt.

Så sluta gnälla – tänk positivt!

Fredrik ”Flipper” Filén

Systembolag för godis

”Inför Systembolaget för godis” är en rubrik på Newsmill över en artikel av Birgitta Måhl, som dock talar om lördagsöppet på godis och dessutom gör det på skämt, som det brukar heta när man vill föra fram något riktigt kontroversiellt.

Men det finns inget roligt med det faktum att föräldrar gör sina barn feta av godis och att svenskarna äter mest godis i världen, 17 kg per person  och år – ”med svåra följdsjukdomar som följd”. Under Halloween handlar 4 av 10 svenskar i första hand godis, enligt Svensk handel.

Själv är jag tämligen skeptisk till lördagsöppet eller Systembolaget för godis, det andas typisk svensk förbudsmentalitet, socialism eller kommunism.

Däremot är jag positiv till att sälja godis på apotek, precis som andra varor som kraftigt påverkar vår hälsa. Tanken är att arbetsgivaren låter företagsläkaren skriva ut recept på godis till de personer som gjort bra ifrån sig eller behöver muntras upp.

Arbetsgivaren har naturligtvis koll på sina anställdas hälsa och ser till att ingen går upp i vikt genom onödiga mängder godis. Arbetslösa, sjuka et.c. ska naturligtvis inte äta godis. Godis blir en morot att börja arbeta: det måste vara gott att jobba.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Köp likkista på nätet

Wal-Mart ska sälja likkistor, skriver DN. Men bara via nätet. Vi har tidigare rapporterat om ”IKEA-kistan” Kläps. Men IKEA lägger förstås inte upp hela sitt sortiment till försäljning på nätet, vilket är en nackdel för företaget. Trots detta har möbeljätten ökat under de senaste två månaderna.

Hur som helst är gravar dystra historier. Alla som begravs i kista måste ligga på kyrkogårdar av socialistiskt snitt där valfriheten är ytterst begränsad. När det finns så många möjligheter!

Vid Odenplan i Stockholm finns en trappa i en tunnelbaneuppgång som gjorts om till ett gigantiskt piano – och filmen om den har blivit en nätsuccé. Folk gillar att hoppa omkring på tangenterna, och får motion genom att inte ta rulltrappan.

Varför inte begrava folk under trappor? Jag känner till en förnäm familj i Stockholm, som gjorde så med en gammal ungmö, för att på så sätt kunna få vissa ekonomiska fördelar.

Antingen kan stegen breddas, eller kistorna läggas på sidan. Namnet på personen skrivs på steget, och en kort inspelning med den dödes röst spelas upp. Folk kan hoppa på steget för att höra en lustig dialekt eller en känd stämma, för att de gillar personen eller för att få utlopp för aggressioner om de hatar densamme.

Bara för att man är död behöver man inte sluta bidra till samhället!

Gabriella Fisting

Tack till Berith Spiik som uppmärksammade oss på Wal-Marts likkistor.

Kvinnorna som hatar marknaden

McDonald’s stänger alla restauranger på Island, vilket Sanna Rayman sörjer i Svenskan. Etablerade kedjor som öppnar överallt inger en känsla av framtidstro, skriver Rayman.

Å, å! Catfight mellan kvinnliga borgerliga ledarskribenter – igen! För nyligen beklagade sig ju Hanne Kjöller i DN om alla centrum som liknar varandra:

Barndomens lokala handlare – parfymerier, porslinsaffärer och boutiquer – har ersatts med samma butikskedjor, samma varor som krängs till samma låga servicenivå.

En tycker att det är bra med kedjor med samma vara överallt, en annan tycker det inte. Innebär dessa ståndpunkter att vi som är för kapitalismen inte är eniga? Nej, det handlar om att Sanna Rayman och Hanne Kjöller är kvinnor, och då blir det lätt lite svår att tänka klart.

För vi vet ju själva hur det är med kvinnor, det är regnbågar och känslor och infall hit och dit, inte mycket att basera en kostnadskalkyl på.

Men till syvende og sidst är allt precis så som det ska vara. För det är marknaden som beslutat att dra tillbaka McDonald’s från Island. Det är marknaden som sett till att samma butikskedjor etableras överallt. Att klaga på det ena eller andra innebär att klaga på marknaden, på kapitalismen – och det är som att klaga på naturlagarna. Javisst, det kan man förstås göra. Om man är barn eller kvinna.

Klaus-Dieter Fliik

Bloggare bakom nätattacker?

Flera medieföretag och nyhetssajter utsattes för en hackerattack på torsdagen, rapporterar SvD, DN och Aftonbladet. Ett antal lokaltidningar var oåtkomliga i fem timmar. Sedan var det dags för polisens webbplats, som drabbades av en överbelastningsattack.

Vi var många som reagerade instinktivt och tänkte att här är det piraterna som är i farten – Birate Pay och Piratpartiet.

Men varför nu? Tänker man efter lite kommer man på att det är svårt att finna någon direkt utlösande orsak, eller en orsak till att just tidningar drabbades.

Misstankarna går i stället åt ett annat håll.

Attacken kommer efter det tyska förslaget om att kräva betalt för länkning. Mediaföretag har påverkat den tyska regeringen att vilja göra det olagligt för kommersiella företag att länka till artiklar på nyhetssajter om de inte betalar.

Det är bloggarna som har mest att förlora på förslaget. Bloggarna lever på länkar till tidningar, och hotas av undergång om nätet görs hållbart. De slåss för sin överlevnad, och i sådana lägen tar man till desperata åtgärder.

Det är i det ljuset vi får se de samlade attackerna mot tidningarna och polisen.

Anton Abele (M) har påpekat att det allt oftare talas om ”blogg-krig”. På bloggarna sprids hat och en hotfull atmosfär piskas upp, särskilt bland kommentarerna, som måste få sitt utlopp på något sätt. Vi måste diskutera bloggarna och deras framtid, som Abele säger.

Vi måste torrlägga bloggträsket. Mussolini lyckades torrlägga de italienska träsk där malariamygg kläcktes. Nog borde Reinfeldt kunna upprepa bragden, och i ett slag få bort både hackerhot och särskrivningar.

Klaus-Dieter Fliik

Att leva med närsynthet

Hur är det att leva med närsynthet? Jag får ofta frågor om det när jag rör mig ute på stan eller bland folk. Frågorna är många. Är närsynthet detsamma som CP? Kan närsynta få barn? Luktar närsynta illa, eftersom det är svårt att se var man tvättar sig? Hur går det till att ha analsex om man inte ser något? undrar särskilt unga i åldern 14-15 år.

En del är elaka och plågar närsynta de får syn på. Det kan man göra på olika sätt, och jag har hört många skräckhistorier. Vanligt är det att visa upp skyltar på avstånd och lura närsynta att försöka läsa dem. Egentligen står det något oanständigt på skylten.

I affärer händer det ofta att expediter talar förbi mig som närsynt, de tror att jag inte förstår. Jag vill bara säga att jag visst förstår, det tar bara lite längre tid, då jag måste gå närmare för att se, eller lyfta upp en prislapp till 30 cm från ögonen.

Det är förstås ofta besvärligt att vara närsynt. Samhället är inte byggt för oss som ser lite illa på avstånd. Bland annat är våra städer arrangerade så, att mycket finns på avstånd, där vi inte kan se dem. Vägen till den närsynthetsanpassade staden är lång.

Närsynthet är en del av mig, och därför skulle jag aldrig använda hjälpmedel som glasögon eller linser. Jag vill till och med säga, att jag är stolt över att vara närsynt. Min närsynthet är inget jag vill dölja.

Dessutom vill jag inte bli kallad kränkande saker. Jag är 32, men de gånger jag använder glasögon och blir kallad ”glasögonorm” svider det, känns i själen.

Många dagar är det tungt att leva med närsynthet. Särskilt höstarna är svåra för oss myopiker, som vi helst vill kallas. Medan många kan njuta av höstens alla färger så ser vi närsynta bara en suddig värld.

Så här kan det se ut för en närsynt som försöker läsa bokstäver.
Att vi inte ser vad det står betyder inte att vi är dumma.

Nu vill jag bara önska alla en trevlig höst. Men skänk en liten tanke till oss myopiker, som ni ibland ser treva fram – ”som Frankensteins monster” som elaka ibland säger - eller som bär glasögon. Vi är också människor, precis som ni. Även vi har känslor.

Katy Fining, närsynt
Katy driver bloggen ”Att leva med närsynthet” där hon skriver om den dagliga kampen att klara sig när allt är lite suddigt.

Vad vill Svenne Banan?

Ruben äter korv. Problemet är att han är vegetarian, men inte vet om det. Tidningen Social Qrage (Social Krage, den man ska ta sig i) skriver om Ruben, som är 84 och lider av långt framskriden Alzheimer och bor på ett demensboende.

Ruben har varit vegetarian i 50 år och de dagar han är lite klarare väljer han självklart vegetarisk kost. Social Qrage frågar om vårdpersonalen ska följa hans egentliga övertygelse och hindra honom från att äta korv som han tar för sig under mindre klara dagar.

Dilemmat för osökt mina tankar till den borgerliga regeringen. Att vara förvirrad, att tänka och säga en sak en dag och göra en annan nästa dag är något som är högst aktuellt i politiken idag.

Ni förstår vad jag menar, om ni inte själva är lite förvirrade. Ruben är som Svenne Banan, medan Alliansen är som vårdpersonalen som verkligen vill göra det bästa för folket. Alliansen måste hela tiden försöka utröna Svenne Banans verkliga vilja, som kommer till uttryck när han är ”klar” i huvudet. Det är de dagar då han tänker förnuftigt och tar riktiga beslut.

Enligt min åsikt är lösningen på båda frågorna enkel. Korven ska helt enkelt gömmas eller ställas långt från Ruben, så att han inte kan komma åt den när han är förvirrad. På samma sätt ska alternativ som inte stämmer med Svennes vilja gömmas undan eller göras omöjliga, så att han bara kan välja det goda alternativet.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Fildelare får jobba gratis

Allt fler döms till samhällstjänst, skriver SvD, DN, Aftonbladet. Fängelserna är fulla och därför är oavlönat arbete ett bra straff. Ett jobb att gå till med arbetskompisar och samtal vid fikabordet är en glädje för verklighetens folk men ett straff för brottslingar.

Som det är nu tvingas många arbetsgivare improvisera fram lösningar så att de får gratis arbetskraft – att utnyttja unga och oerfarna, bidragstagare eller afrikaner: kort sagt svaga grupper som ofta har begränsad kapacitet (utom afrikanerna, starka och härliga med bevisad möjlighet till långa arbetspass).

Men det bästa vore om arbetstagare kunde erbjudas i stor skala och under lite mer ordnade former.

Många fler bör dömas för brott, och här är internetbrott idealiska. Bloggmobbning och fildelning exempelvis. Nu sprider sig systemet att stänga av fildelare från nätet från Frankrike till Storbritannien. Men det är ju helt improduktivt.

Upphovsrättsinnehavare borde själva, utan prövning i domstol, få döma misstänkta fildelare till samhällstjänst, alltså att gratis arbeta åt film- eller skivbolag. Då får piraterna känna på hur det känns att jobba utan ersättning.

Enda bekymret med systemet är att det inte är tillräckligt avskräckande – allt fler arbetar ju ideellt. Det finns ett stort, uppdämt behov av att jobba gratis – piraterna själva lägger exempelvis upp filer på nätet utan ersättning.

Kan ni föreställa er vinsten med kanske 100.000 eller 400.000 gratisarbetare inom underhållningsbranschen! Det skulle bland annat innebära möjligheter till enorma masscener i krigsfilmer producerade i Sverige, och med råge slå Kolberg, inspelad 1943-44 i Tyskland med tiotusentals statister.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Allergi – påhittad sjukdom

Dyslexi är ett uppfunnet handikapp, skriver Sundsgymnasiets rektor Gert Åkesson i det senaste numret av lokaltidningen Spegeln:

Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism… endast fantasin sätter gränser.

Äntligen någon som säger vad alla tänker! Tycker att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson blivit allt vekare av att sitta vid maktens köttgrytor, och törs inte säga rakt ut att personer med fantasisjukdomar som allergi et.c. naturligtvis inte ska få belasta sjukvården. Det finns yogamattor att köpa.

Men det där gäller även i makroperspektiv. Myndigheter som mutar in mark runt uppfinningsrika ”miljösjukdomar” som global uppvärmning, försurning, ozonlageruttunning, radioaktivitet efter Tjernobyl och så vidare. Yin-yang-energierna är fel och feng shui måste balanseras, herregud.

Och så måste det inrättas myndigheter för att ta våra skattepengar på grund av nyligen påhittade fantasivetenskaper som kvantfysik, cybernetik, biofysik, scientologi, christian science och logilogi, gurgel gurgel, gagg gagg.

Skatten ska sänkas!

William von Pamp

Svensk industri bör tillverka priser

”Den svenska industrin tillverkar varor som lika gärna kan sättas ihop av asiatiska barnarbetare” säger Jon Gunnar Pedersen, en av oljemiljardären Kjell Inge Røkkes närmaste män. Norge däremot producerar avancerade varor, fortsätter Pedersen.

Sverige börjar onekligen och glädjande nog alltmer likna asiatiska länder där arbetare till en låg kostnad sätter ihop varor.

Men på ett område är Sverige fortfarande avacerat, och det är utdelandet av prestigefyllda internationella priser. Nobelpriset, Right Livelihood Award, Polarpriset, och nu senast Birgit Nilsson Prize är bara de mest kända.

Tankesmedjan Limbo föreslår att Sverige satsar på att bli The International Prize Country och instiftar en mängd nya priser. Men inte bara ”stora” priser utan även små, som masstillverkas till låg kostnad.

Majblomman kan exempelvis döpas till Mayflower Award och delas ut till alla som vill köpa den. Motiveringen blir då att mottagaren visat stor generositet och medlidande med fattiga barn. Tusentals nya priser lyfter den svenska industrin och gör att vi återigen blir omskrivna i amerikanska affärstidningar. Och inte bara i kortare notiser, utan i brett upplagda artiklar!

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol