Den ”demokratiske” bloggterroristen

Författare ”väjer för frågor om yttrandefrihet, integritet och demokrati” i samband med FRA, Datalagringsdirektivet, Ipred, Acta och Telecompaketet, skriver Anders Mildner i GT Expressen. Han undrar varför författarna inte vill se vart utvecklingen är på väg.

Jan Guillou svarar i samma tidning med att

Mildners argumentation är typisk för bloggmobben, och hör hemma där ute. Det förvånar mig att man släpper in sådant i riktiga medier.

Vi håller förstås med Guillou. Kritik från fel personer ska hållas borta från riktiga medier medan, som Kristoffers blogg uttrycker det, mediebolagen ”begår brott mot svensk lag för att få tillbaka pengar som de aldrig har förlorat” genom att använda ”infiltratörer, svarta pengar, bevisprovokation, hemliga metoder och dataintrång”.

Guillou säger att han har ägnat fyra decennier som journalist och författare åt yttrandefrihet, integritet och demokrati. Just det. Men nu handlar det faktiskt om något viktigare.

Pengar. Jan Guillous pengar.

Klaus-Dieter Fliik

Kassettbanden dödade nästan musiken

1980 protesterade svenska artister mot hemkopieringen, skriver Daniel Svensson och Christian Engström. Rubriken var ”Sluta knycka vår musik!” och artisterna rasade mot kopiering av musik på kassettband från skivor och radio.

Själv följer jag lagen. Och har alltid så gjort. Jag minns mycket väl innerfodralen till LP-skivor med loggan ”HOME TAPING IS KILLING MUSIC”. Jag minns att jag reagerade starkt mot stöld av musik. Instinktivt.

Jag har aldrig spelat in någon på ett kassettband, och aldrig tagit emot ett inspelat dylikt. Det är jag säker på att ingen enda av de artister som nu rasar mot fildelningen och de som rasade 1980 någonsin gjort. Tomas Ledin och Magnus Uggla har aldrig släppt in ett enda inspelat band under sitt tak.

Vid ett flertal tillfällen under åttiotalet lämnade jag fester när jag märkte att det spelades så kallade ”blandband”. Skickade anmälningar till både polisen och IFPI. Jag var tvungen att tänka på artisterna. Och jag vill gärna tänka mig att jag var en liten del av orsaken till att Musik-Sverige fortsatte leva vidare.

Men det är klart, om IFPI använt infiltratörer, svarta pengar, bevisprovokation och hemliga metoder på 80-talet hade det varit bättre. Ack, om vi bara hade haft intrångsundersökningar, belagtagande av dubbelkassettdäck och böter på tiotusentals kronor för ett blandband på den tiden!

Vad mycket bättre artisterna hade kunnat överleva. Vad mycket bredare utbudet hade varit, och hur många fler artister vi hade haft! Och vilket mycket trevligare samhälle vi skulle haft. Ett samhälle där vi kunde varit raka och ärliga mot varandra.

Klaus-Dieter Fliik

Tungur slummur

Rio de Janeiro bygger en elva kilometer lång betongmur runt sina slumstäder, rapporterar SvD. Orsaken sägs vara att skydda kustregnskogen.

Något att tänka på för svenska beslutsfattare. Runt miljonprogramsområden finns nämligen ofta skogsområden. För den som besökt dessa naturmarker möter en förskräckande syn: chipspåsar, tuggummipapper, fimpar och plastpåsar som ligger omkringströdda överallt.

För att skydda våra svenska skogar skulle det alltså vara en bra idé att bygga betongmurar runt miljonprogrammen.

Murar byggs också runt fina bostadsområden, så kallade ”gated communities”, områden som är trygga för både vuxna och barn. (Kom dock ihåg att vi trygghetsnarkomaner kräver för mycket trygghet och vadderar våra barn i kokonger, men att med vattentäta skott separera denna tankegång från gated communities, övervakningskameror, internetfilter och signalspaning.)

I år är det 20 år sedan Berlinmuren föll. En symbol för kommunismen som skilde människor åt. Något vi aldrig vill se igen. Nu har vi marknadsmässiga murar, mellan dem som väljer att inte ha och dem som väljer att ha.

Skilj på kommunistiska murar och kapitalistiska murar.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol