Kloakosfärens lynchmobb och STASI

Professor Bo Rothstein har fortfarande inte mycket till övers för bloggosfären och Sanna Rayman kommenterar detta faktum i SvD. Vi skrev om hans ”Dagens kommentar” 2 mars, men sedan dess verkar professorn ha tagit bort sidan. Kanske vill han inte att någon i bloggosfären ska läsa vad han skriver.

Rothstein menar att bloggosfären gör debatten sämre och att den inte leder till en bättre demokrati. Han anser sig ha hittat forskning som stödjer hans idéer och redovisar dem i sin ”PM 2008-11-28″ (om ni kan hitta den, än så länge finns den som en länk på hans hemsida, så länge denna länk nu fungerar).

Bland annat är bloggosfären dålig eftersom inte alla deltar i den – han citerar Clay Shirky som säger att ”Not everyone can participate in every conversation. Not everyone gets to be heard.”

Först när alla kan delta i alla konversationer och alla får höras så kan det fungera. Ungefär som det hittills varit i traditionella medier, exempelvis på dagspressens ledarsidor, där alla varit med och alla fått höras.

Rothstein – som tycker att bloggosfären består av förolämpningar och oförskämdheter - har jämfört den med en kloakbrunn, och nu tar han in nazismen på 30-talet, lynchmobbar i USA, och även STASI:

De skränande mobbar som stödde nazismen på trettiotalet eller lynchmobbarna som var vanliga i den amerikanska södern ända fram till 1960-talet bär syn för sägen om att en ökad mängd röster inte självklart förbättrar demokratin.  Min prediktion är att det kommer att gå för bloggandet som för det gick för STASI i det forna DDR – ”information overload” kommer att leda till att man inte kan hålla kvalitén uppe vilket till slut kommer att ta knäcken på verksamheten.

Vad är det egentligen som bryter samman här?

Först är bloggosfären en kloakbrunn av dåliga åsikter och saknar kvalitet, sedan har den tydligen kvalitet trots allt (som till slut inte kommer att kunna uppehållas).

Å ena sidan är bloggosfären dålig för att för många deltar (”en ökad mängd röster inte självklart förbättrar demokratin”), å andra sidan är den dålig för att för få deltar (”Not everyone gets to be heard”).

Bloggarna är inte representativa då de enligt Rothstein är ”högutbildade, 2/3 är män och relativt sett höginkomstagare” (citat från ovan nämnda PM, om ni kan hitta den), vilket är dåligt, men tydligen är det bra att debatten i traditionella kanaler drivs av högutbildade höginkomsttagande män som Rothstein själv.

Underligt nog blir bloggosfären en kloakbrunn med lynchmobbar trots att de består av högutbildade höginkomsttagande män, medan debatten i traditionella medier är bra trots att den domineras av högutbildade höginkomsttagande män.

I bloggosfären utestänger man ”alla former av kritisk reflektion av de egna ståndpunkterna” och samtalet tar formen av en monolog. Rothstein tillåter inte själv kommentarer på sin hemsida.

Så hur ska vi ha det professorn?

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
[...]
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Johnny Golightly

Företag sparkar pirattyckare

Jonas Bergling från Piratpartiet förlorade jobbet på grund av sina åsikter, rapporterar SvD. Efter att ha chattat i Nerikes Allehanda om fildelning och rättegången mot The Pirate Bay fick han avsked från IT-företaget EDB.

Och så blir det förutsägbart nog ett sabla liv i bloggosfären. Men det är faktiskt ingen som tvingar någon att uttrycka sina åsikter. Det är ingen som tvingar någon att vara med i ett parti. Det är ingen som tvingar dem. Alla kan välja bort det! Visst låter det provoceeerande!

Vill man ha ett jobb får man faktiskt se till att ha ordentliga åsikter, sådana som stämmer överens med vad som är vettigt. Att förespråka ”gratis” går mot naturen och bör givetvis inte tolereras i ett ekonomiskt fritt samhälle.

Om det är någon som har svårt att anpassa sig så kan de ta del av en liten guide i tre enkla steg som jag utarbetat:

1. Sluta älta politik i det oändliga
2. Sluta pladdra och skvallra på bloggar
3. Sluta vara negativ och klaga, bli positiv och säg ja!

Så varför väljer ni Piratpartister inte bort att ha en åsikt? Det är ju frivilligt. Dessutom slipper ni minsta risk att bli ”övervakade” av FRA om ni nu är så rädda för det. 99,99 % av all information förstörs för övrigt ögonblickligen av en maskin på FRA.

Ett alternativ är ju att vi köper (provoceerande va!) en maskin som ögonblickligen förstör 99,99 % av alla åsikter på Internet. Det kanske är bekvämare?

Klaus-Dieter Fliik

Lovsång till den stolte arbetaren

Arbetaren är en stolt och majestätisk varelse, vilket Marcus Birro säkert skriver under på. Men jag menar naturligtvis arbetaren som han var förr.

Då stod han rak som en fura och med en kantig haka som en fartygsköl riktad rakt in mot framtidens hårda vatten vid sin maskin och arbetade på, gott och bra, hårt och beslutsamt, tyst och hårt. Nog kunde ett leende bryta fram någon gång, över tanken på sin stolthet som uppstod när han drog i spaken. Håret var hans stolthet, den typiska arbetarfrisyren: kort, manligt – det signalerade styrka, solidaritet, hela arbetsdagen lång.

Då, förr, kom arbetaren till de andra arbetarnas begravningar i finaste söndagskostymen och manifesterade sin arbetarsolidaritet på ett härligt stolt arbetarsätt. Arbetarstoltheten sken genom arbetarpannans svettdroppar och bildade ett arbetarklasspektrum av färger som sken mot kyrkväggarna och tävlade med de bleka mosaikerna i glasfönstren.

Det var en solidaritet på golvet, en de svettiga och oljeindränkta händernas gemenskap. Hårda muskler spelade oblygt under blåstället och sade: här tar vi i. ”Hej” sade arbetarna till varandra, korthugget, manligt, när de kom till arbetet. Sedan stod de tysta framför maskinerna och drog i spakarna. På fredagen söp de som riktiga karl-arbetare, och de som drack mest var de som hade den största arbetarklassmentaliteten.

Som Birro är inne på har arbetaren dock förändrats. Nu trampar han med hopsjunken kroppshållning ner cigaretter i grusgången till kapellet om han över huvud taget kommer till kollegans begravning. Väntar bara på att åka och käka hamburgare – arbetarens traditionella husmanskost är nästan bortglömd. Hur många håller längre traditionen att äta en söndagsstek samt ärtor och pannkakor på torsdag? Och blir det ena ihågkommet, då kan du slå dig i backen på att det andra glömts bort.

Av den gamla stammens raka furor som stolta i raka led marscherade till arbetet varje morgon har det blivit ett slags halvfeta slashasar som lufsar fram i mysbyxor och med omanliga frisyrer. Enhetlig arbetarlighet har ersatts av en vesslelik smygindividualism i falska försök att imitera den femprocentiga storstadselitens naturliga individualism.

Ja, jag måste erkänna att jag skäms för dagens arbetare. Borta är arbetarstilen, arbetarkollektivet, arbetarromantiken, den traditionella arbetarmaten. Min romantiska syn på arbetaren är krossad.

Skäms arbetare!

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol