Männen bakom Marklunddrevet

Jante är en man, menar Hanne Kjöller i DN. Hon ”tycker sig se” att de som jagar Liza Marklund främst är män. Män som hatar kvinnor som fått framgång.

Men den som främst drivit frågan mot Marklund är Monica Antonsson, som skrivit en hel bok om Gömda. Henne nämner inte Kjöller. Inte heller nämner hon Åsa Linderborg, som kritiserar Marklund i Aftonbladet, eller Isobel Hadley-Kamptz som gör det i Expressen. Tidningsutgivarnas vd Anna Serner tycker att författaren ska träda fram och svara på frågor.

Marklund försvaras av Jan Guillou, Jan Myrdal, Leif GW Persson och av Niclas Lövkvist i en artikel på Newsmill. Jonas Gummesson stoppade ett inslag på TV4 om saken, påpekar Hadley-Kamptz.

Men ändå tycker sig Hanne Kjöller se män ”som krälar upp ur sina hålor och med fradga i mungipan” som angriper Liza Marklund för ”någon felaktig kommatering”. Och givetvis har hon rätt.

Marklund attackeras av självgoda bloggare för att de hatar journalister och av män för att de hatar kvinnor. Men en aspekt som inte tagits upp är att de flesta av de som jagar författaren är brunhåriga. En blondin får liksom inte vara framgångsrik och smart, det strider mot de brunhårigas med mörka ögon världsbild.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Kvinna, se upp för ditt bolag

Delar av hjärnan krymper för kvinnor som behandlas med klimakteriehormon, rapporterar SvD och Aftonbladet och Aftonbladet. En amerikansk studie visar att behandlade kvinnor riskerar demens och minnesstörningar.

Om männen inom läkemedelsindustrin bara kunnat se in i framtiden så hade dessa effekter kunnat undvikas. Karin Olsson skriver i Expressen om att kvinnor tar mer läkemedel än män, vilket beror på att medikamenter tvingas på det vekare könet. Kvinnor kan nämligen inte själva säga nej eller göra egna bedömningar.

Hjärnan krymper också av alkohol, även måttligt intag, och effekten är kraftigare på kvinnor.

Orsaken till att kvinnor ges alkohol är ofta för att ”normalisera” dem och göra dem mer ”villiga” till sex. Kvinnor ses som passiva som måste ”smörjas” med alkohol för att de ska bete sig på önskat sätt. I andra fall har kvinnor ansetts som ”bräckliga” och givits alkohol för att ”lugna nerverna”.

Och nu riskerar vi kvinnor demens för all alkohol vi förmåtts att dricka.

Vi kan naturligtvis inte råda kvinnor att sluta dricka vin och sprit. För i motsats till östrogenbehandling kan man ju inte klara sig utan alkohol. Demens är faktiskt något vi får acceptera för att ha kul.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Pöbeldrev i bloggträsket

Liza Marklund jagas av ett bloggdrev, menar PR-konsulten Niclas Lövkvist i en artikel på Newsmill. I sin bok Gömda har Marklund utgivit sig för att berätta en sann historia, vilket den inte är.

Drevet visar onekligen bloggpöbelns okunnighet. Bloggarna har redan tidigare visat sitt bristande grepp om det svenska språket genom sina särskrivningar. Och nu visar det sig att de i sin naivitet tolkar försättsbladets ord ”Detta är en sann historia” som ”Detta är en sann historia”.

På bokens försättsblad står vidare att berättelsen ”finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter”. En van bokläsare tar förstås detta med en nypa salt. På Piratförlagets sajt finns en sida om karaktären i boken med rubriken ”Fakta Maria Eriksson”. ”Fakta” betyder förstås inte nödvändigtvis ”fakta” utan det kan vara sant eller påhittat.

Bloggarnas naivitet i fråga om begrepp som ”sanning” och ”verklighet” är nästan lite gullig. För det finns ingen absolut sanning som återger verkligheten (och verkligheten existerar ju inte). Därav följer att det inte finns någon absolut lögn heller. Alltså kan en journalist som berättar en ”sann historia” hitta på vad han eller hon vill. Det spelar liksom ingen roll.

Vi verkliga människor som lever i verkligheten och läser verkliga böcker förstår verkligheten bakom böcker som återger verkliga händelser. Mitt råd till er nätaktivister som inte läser böcker utan lever i den overkliga internetosfären är att pröva på att leva i verkligheten. Kanske förstår ni då att det inte finns någon verklighet.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol