Nu ska även hundskit registreras, rapporterar brittiska Telegraph. Men denna gång är det inte ”övervakningstokiga” röntgenkameror-i-gatlampor-engelsmän som står för innovationen utan tyskar i staden Volkach.
För att kunna spåra (oönskade) exkrementer som lämnas på offentliga platser vill det goda folket i Volkach inrätta en DNA-bank och registrera varenda hund. Utbildade kontrollörer utskickade av staden samlar sedan in hundskit, som testas av kvalificerade laboratorietekniker under sterila förhållanden och matchas mot rätt profil i databasen av IT-konsulter. Detta vetenskapliga resultat används sedan som bevis av juridisk expertis för att utdela lämpligt straff till ägaren.
För att underlätta administrationen bör hundägare vars djur dör uppmanas att använda kloning. Kloning av hundar har börjat utföras både i Sydkorea och USA. På så sätt blir ett visst hund-DNA knutet till en viss ägare och hundbajstestet kan genomföras snabbare, vilket leder till lägre kostnader som i slutändan möjliggör skattesänkningar.
Bakslag för tryggheten
Ibland sjunker humöret när övervakningsåtgärder stöter på motstånd och man vet att otryggheten kommer att öka, som när Datainspektionen förbjöd kameror i skolorna. I stället ska värmekameror användas för att förhindra klotter, skriver DN.
Det är så typiskt svensk jantementalitet att bara säga nej till innovativa lösningar. Så det är inte förvånande att engelsmän och tyskar ibland verkar gå om oss i utvecklingen.
Eftersom tankesmedjan Limbo alltid ligger ett steg före förvånar det ingen att vi redan i juni 2007 föreslog ett nationellt avföringsregister för att kunna spåra de rester som hade upphittats på jordgubbar. Men det kanske är bättre att börja med ett nationellt hundfekalieregister.
Gubbar är som hundar
Nästa steg skulle kunna vara ett nationellt urinregister. Ett stort problem, inte minst så här i helgtider, är förstås gubbar som urinerar utomhus. Om alla svenska mäns DNA registrerades skulle det vara enkelt för urinmyndigheten att spåra upp de skyldiga.
Som alla förstår uppstår här ett svårt dilemma. Ska det nämligen inrättas en myndighet för hundfekalier och -urin och en för mänskliga diton, eller bör en myndighet ta hand om fasta restprodukter och en annan om flytande?
Vi vill gärna höra Dina åsikter i frågan, så var inte blyg utan lämna en kommentar!
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol