Miljonprogramsområdena bör rivas för att minska utanförskapet, menar Anders Tilly (kd) i SvD. En orsak är den socialistiska modernistiska arkitekturen, också känd som S/M-arkitektur.
Det är väl känt bland oss konservativa att det som är gammeldags leder till trevnad. Äkta julgran skapar mer trevnad än plastgran, kaffet blir goare i porslinskopp snarare än i plast (utom i skogen, där blir det goare i plast) och trevliga gamla hus av äkta material snarare än miljonprogrammens falska ökar gemenskapen.
Socialtjänsten måste hjälpa 96 av 1.000 ungdomar i Husby, men bara 20 av 1.000 på Östermalm. Tilly förstår korrekt orsaken: det är den dåliga arkitekturen, bland annat platta tak, som leder ungdomar in i dåligheter.
Några andra viktiga skillnader mellan Husby och Östermalm kan i varje fall undertecknad inte komma på, hur han än rådbråkar sin hjärna.
Men Anders Tilly är inte den ende kristdemokrat som vill riva miljonprogrammets hus. Partiledaren Göran Hägglund har föreslagit detsamma – men av klimatskäl.
Utanförskap eller klimat, det spelar egentligen ingen roll vilka ”skäl” vi anger. Endast socialister ägnar sig åt ”orsaker” till problem och ”skäl” för att göra det vi ändå vet är rätt. Det viktiga är att de rivs. För i miljonprogrammen finns felen, finns problemen, finns fulheten. Och om man river dem så försvinner det som är dåligt.
Anonyme skribenten JN – skriv ut ditt namn, våga stå för dina åsikter! – skriver på sin blogg att de som bor i miljonprogrammet inte skulle ha råd att bo kvar i de nya husen som byggdes i stället. Kommentaren är förstås helt irrelevant, för får man ett dyrare boende kan man ju välja att tjäna mer, eller flytta till ett billigare boende än miljonprogrammet.
I fattiga länder drömmer de om att riva slummen. Varför skulle inte vi, som Jesus skulle gjort, göra detsamma, och bygga nya, fina bostäder med mycket högre standard som ökar trivseln?
Klaus-Dieter Fliik
