Pensionärer röker cannabis

Mjölk och marijuana är förmodligen den bästa kombinationen efter saft och bullar. I Storbritannien körde det 72-årige mjölkbudet Robert Holding även ut cannabis till ålderspensionärer för att kurera deras smärtor och plågor, rapporterar Sky News.

Som tur är grep polisen mjölkbudet. Cannabisrökning tenderar att leda till tyngre missbruk, och pensionärerna riskerar att hamna i utanförskap. Kriminalitet blir följden, och vi vill ju inte se darrande gubbar med käpp och gummor med rullatorer överfalla entreprenörer med väskor fulla av investeringspengar på språng till nästa företagsstart – det skulle bli för mycket av Monty Python-sketch, och sådant vill vi faktiskt inte se på våra gator och torg.

Var inte naiva: även i små idylliska småländska stugor odlas djävulsdrogen som lockar gamlingarna in i ofta livslångt missbruk och lidande.

För vad skulle hända om pensionärer fick ”lindring” för sina plågor? De skulle bli inåtvända, sluta ta sociala kontakter, börja skolka från PRO-mötena och utebli från Allsång på Skansen. För att inte tala om fysiska skador: den sexuella lusten minskar, menstruation och fruktsamhet påverkas negativt, viktökning inträffar när missbrukaren blir onormalt sötsugen, lungcancer utvecklas lagom till 130-årsdagen.

Kort sagt, en förlorad generation som skulle passiviseras och riskera att bli beroende.

Under inga omständigheter ska människor tillåtas att få smärtlindring med hjälp av marijuana eller hasch. Smärta liksom sjukdom sitter ofta i huvudet, det vill säga att egentligen känner man inte smärta (den går ju inte att se, alltså existerar den inte riktigt). Därför är det viktigt att man lär sig uthärda smärta för att inte känna smärta som man egentligen inte har.

För jag upprepar, vi kan inte låta en hel pensionärsgeneration gå under i våldsam kriminalitet och passivitet.

Klaus-Dieter Fliik

Klichélexikon 2008

Varför väljer vissa människor att bli sjuka? Varför vill en del leva i misär? Varför kastar ungdomar sten mot brandmän i Tensta?

För intelligenta individer kommer svaren lätt, som en ryggmärgsreflex, men vi vet att det kan vara svårt för mindre begåvade personer till vänster. Därför ger Limbo förlag nu ut Klichélexikon 2008, där alla dessa frågor besvaras.

Svaret på stenkastningen blir till exempel att det inte finns någon orsak. Björn Engström från Stockholmspolisen uttrycker det bra;

Som vi ser det finns det inte någon direkt orsak till det här. Det har bara plötsligt blossat upp.

Därför är det meningslöst att som socialister gör försöka förklara händelserna. De ska inte förklaras, ty oändligt teoretiserande förfaller snart till socialism – ”det är samhällets fel”. Men det är ingen annans fel. Det finns inga orsaker. Och alltså behöver vi inte försöka rätta till något, vilket skulle vara rätt jobbigt.

Ungdomarna har det bra och har ingen anledning att kasta sten. I själva verket kommer de inte ens från Tensta utan är tillresta utifrån. I sådana här fall kommer bråkstakarna alltid någon annan stans ifrån, inte sällan från andra länder. Och där borta blir det ju lätt tohubohu när de talar sitt bar-bar-bar (ja, så låter det i mina öron när de pratar) att man inte vet vad som händer – de förstår väl knappt varandra menar jag.

Och de som har intresse av att ställa till bråk är professionella ligister, som helt enkelt tycker att det är häftigt och får en kick av det. Precis på samma sätt som vissa tycker om att vara sjuka och att leva i misär.

Själv föredrar jag att vara lyckad och framgångsrik och faktiskt rätt omsvärmad. Bara idag har tre förmögna män gett mig komplimanger. Så det ser ut som om jag kan få några hårda klappar till jul.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol