Träd skapar otrygghet

Grönområden skapar otrygghet, menar Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendal (m) i SvD. Skogsområden med ruttna träd hotar stockholmarnas trygghet. Hennes vision av framtiden är tät stadsbebyggelse överallt i huvudstaden.

Utan otrygghetens träd kommer en vacker kvinna klädd i vackra juveler att kunna gå genom hela Stockholm vid midnatt en fredag eller lördag och ändå känna sig trygg.

Tyvärr är svenskarna inbitna trygghetsnarkomaner och vägrar förändring som leder till ökad trygghet. Självfallet protesterar dessutom miljönissarna och påstår att tätortsnära natur är viktig för folkhälsan. Men det finns en elegant kompromiss: konstgjorda naturljud. Även om det inte behöver vara naturljud.

Ljudformgivaren Björn Hellström beskriver ett experiment där försökspersoner fick sova till ljudet av ett brusande hav. ”Alla sov gott, trots att halva gruppen i själva verket somnade till ljudet från en kraftigt trafikerad väg.”

Den kompromiss som vi på tankesmedjan Limbo föreslår är en reform av grönområdena i Stockholm. Rutten vegetation ges en ”make-over” genom en förnyelseprocess som innebär att trygghet och framkomlighet ökar, speciellt för motorfordon.

För att inte utesluta miljöcommunityt ur det nödvändiga förändringsarbetet installeras högtalare i de förnyade grönområdena som spelar upp extra trafikljud där så behövs. Som experimentet visade har det samma lugnande effekt som det som kommer från ett brusande hav.

Folkhälsan kan ytterligare stärkas genom att högtalare med förinspelade ljud installeras i alla bostäder. Bostadsinnehavaren kan på högtalarna välja mellan ”havsljud” och ”fågelkvitter” et.c. även om det som spelas upp är buller från maskiner och hårt trafikerade vägar.

Förutom att det som vetenskapen visat inte spelar någon roll om man hör trafikbuller eller havsljud så förbereder stadsljuden medborgaren för framtidens samhälle. Miljö- och klimatfanatismen i populationen minskar och därmed även hindren för tillväxten.

Alla tjänar på den nödvändiga förnyelsen av den ruttna naturen.

Klaus-Dieter Fliik

Ledarskribent förförd av jättepeppig charlatan

Jätteinspirerande talare kommer och går. De inspirerar och engagerar, men efteråt är det svårt att minnas vad de egentligen sade och om det fanns något korn av sanning i allt fluff. Hur som helst behöver vi med hjärtat till höger alltid jättepeppiga estradsnackare som fyller oss med entusiasm. (Och, förstås, jättepeppiga expediter, jättepeppiga städare, jättepeppiga hantverkare och så vidare och så vidare.)

Sanna Rayman i SvD har låtit sig förföras av Fredrik Härén, som med sin tvillingbror Teo Härén blev utsedd till årets talare 2006/2007. I sina föreläsningar testar Härén (Fredrik i detta fall)

åhörarnas kunskaper, häcklar dem för dålig omvärldskoll och förklarar sedan att det finns mängder av människor i världen som är lika välutbildade som vi, men vars kunskaper rymmer två världar och vars lönekrav är betydligt lägre än våra.

I ett föredrag på Kunskapens dag som sändes på SVT24 i september 2007 satt bland andra Jan Björklund och Bengt Westerberg i publiken och lyssnade på Fredrik, som visade sina jättepeppiga kunskaper om alla världar som alla andra utom svenskar behärskar.

Bland annat tog Fredrik upp Internets oändliga möjligheter genom att prata om hattar för hundar. Förr i tiden, för 15 år sedan, fick man sätta in en annons i lokaltidningen, vänta på svar, krångla med telefonsvarare, et.c. et.c. om man sökte likasinnade som var intresserade av hattar för hundar. Nu kan man söka på Google. Fredrik hade gjort det och fått 2,7 miljoner träffar!

När vi på tankesmedjan Limbo försökte göra om sökningen strax efter föreläsningen fick vi visserligen 4,45 miljoner träffar på ”hat for dogs”, men ändå.

Men vad den här Härénaren inte sade var att i resultatet ingår alla sidor som handlar om ”hat for dogs” och alla sidor som över huvud taget använder orden ”hatt” och ”hund” på samma sida. Det behöver ju varken handla om hattar för hundar, hattar eller hundar, utan ingå i något annat sammanhang.

Bland annat får vi upp den tyska Wikipedia-sidan om filmen Ghost Dog som innehåller meningen ”Seitdem hat Ghost Dog etwa …”

Hat for dogs …

När vi däremot sökte efter ”hats for dogs” (inom citattecken) – så blev det (september 2007) 967 träffar.

Givetvis är det viktigare att känna till namnen på kinesiska popstjärnor och dylikt än att veta hur man söker information på Internet.

Och vad spelar detaljer* för roll. Härén är ju jättepeppig!

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

* Se även kommentarerna till Raymans artikel för exempel på jantar som försöker förstöra vårt pepp med ”fakta”.

Entreprenörer och parasiter

Entreprenörer uppmärksammas inte som de borde, skriver Sofia Nerbrand i SvD. Entreprenörer som driver butiker och pizzerior och förgyller Sofias dag är vardagshjältar.

Man kan förstås bara hålla med. Entreprenörer talas det väldigt tyst om i dagens företagarfientliga samhälle. Alliansen har knappt sagt ett ord om entreprenörer, i vänstervridna mediakanaler ser man aldrig ordet ”entreprenör” och ledarskribenter verkar inte ha hört talas om det hjältemodiga och gudsförhärligande i att vara entreprenör. Förutom Sofia Nerbrand då.

Jag har faktiskt med ljus och lykta sökt igenom tjogtals svenska tidningar från de senaste fem åren, och antalet gånger jag stött på ordet ”entreprenör” kan räknas på ena handens fingrar.

Entreprenörer är de verkliga hjältarna. Man skulle kunna säga att de är de enda verkliga hjältarna. Men vi får inte vattna ur begreppet ”hjälte”. Endast alla som på något sätt kan kallas egenföretagare är hjältar.

Vi kan ju inte gärna utsträcka det till exempelvis vanliga arbetare som bara kräver högre lön och vill att arbetsgivare ska ta ”ansvar” för dem, och särskilt inte till hantverkare som alltid gör ett dåligt jobb (Byggnads!!). Tänk er det absurda i att hylla lata hantverkare i en kolumn i Svenskan!

Lika lite vill man ju hylla studenten som festar i åratal för att ”ta sin examen”, forskaren som i decennier dagdrömmer om hur ”bra” marxismen är, tjänstemannen som skyfflar igenom oändliga mängder dokument för att förvåra för vanliga människor, brandmannen som latar sig 23 timmar om dygnet och räddar katter ur träd en timme, journalisten som sätter krokben för företagare genom att ”avslöja” olika former av ”lurendrejeri” eller den ”sjuke” som jobbar svart i stället för att som alla tror ligga och kämpa mot och vrida sig av plågor på sin säng för att överleva för sina nära och käras skull.

De är alla PARASITER som stjäl entreprenörernas pengar!

Nej, det är endast personer som driver små roliga butiker som är vardagshjältar. De som ger borgerliga ledarskribenter en guldkant på tillvaron när de strosar fram på sin gata.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Platta tak gör ungdomar bråkiga

Miljonprogramsområdena bör rivas för att minska utanförskapet, menar Anders Tilly (kd) i SvD. En orsak är den socialistiska modernistiska arkitekturen, också känd som S/M-arkitektur.

Det är väl känt bland oss konservativa att det som är gammeldags leder till trevnad. Äkta julgran skapar mer trevnad än plastgran, kaffet blir goare i porslinskopp snarare än i plast (utom i skogen, där blir det goare i plast) och trevliga gamla hus av äkta material snarare än miljonprogrammens falska ökar gemenskapen.

Socialtjänsten måste hjälpa 96 av 1.000 ungdomar i Husby, men bara 20 av 1.000 på Östermalm. Tilly förstår korrekt orsaken: det är den dåliga arkitekturen, bland annat platta tak, som leder ungdomar in i dåligheter.

Några andra viktiga skillnader mellan Husby och Östermalm kan i varje fall undertecknad inte komma på, hur han än rådbråkar sin hjärna.

Men Anders Tilly är inte den ende kristdemokrat som vill riva miljonprogrammets hus. Partiledaren Göran Hägglund har föreslagit detsamma – men av klimatskäl.

Utanförskap eller klimat, det spelar egentligen ingen roll vilka ”skäl” vi anger. Endast socialister ägnar sig åt ”orsaker” till problem och ”skäl” för att göra det vi ändå vet är rätt. Det viktiga är att de rivs. För i miljonprogrammen finns felen, finns problemen, finns fulheten. Och om man river dem så försvinner det som är dåligt.

Anonyme skribenten JN – skriv ut ditt namn, våga stå för dina åsikter! – skriver på sin blogg att de som bor i miljonprogrammet inte skulle ha råd att bo kvar i de nya husen som byggdes i stället. Kommentaren är förstås helt irrelevant, för får man ett dyrare boende kan man ju välja att tjäna mer, eller flytta till ett billigare boende än miljonprogrammet.

I fattiga länder drömmer de om att riva slummen. Varför skulle inte vi, som Jesus skulle gjort, göra detsamma, och bygga nya, fina bostäder med mycket högre standard som ökar trivseln?

Klaus-Dieter Fliik

Lennon i digitalt underverk

John Lennon har återupplivats i en reklamfilm för en välgörenhetskampanj, skriver SvD, HD och Sydsvenskan. Digital teknik har använts för att ge intrycket att John Lennon talar till åhöraren som om han faktiskt levde.

Det digitala underverket består i att en halvdan imitatör härmar Lennon och att några av orden på slutet är halvdant synkroniserade med en gammal filmsnutt på Lennon.

Mycket hade jag trott att jag skulle vara med om, men att man faktiskt på digital väg kan åstadkomma så här avancerade mirakel kunde man faktiskt inte räkna med. Saker som inte skulle varit möjliga på analog väg.

Tanken svindlar. Tänk om man kan återuppliva Leonardo da Vinci och låta honom lösa några av världens gåtor, mysterier, de utmaningar vi står inför? Med hjälp av den digitala tekniken kan han tala till oss från graven och beskriva en maskin som återställer koldioxidnivåerna på vår värld.

Digital teknik – det är framtiden.

Johnny Golightly

Jesus: Ingen gratis lunch

Det finns ingen gratis lunch brukar man säga. Till och med protosocialisten Jesus förstod på sin tid denna sanning och försökte tålmodigt förklara den för oförstående åhörare och förstockade lärjungar.

I andra hänseenden betedde sig Jesus som en typisk kommunist: han konfiskerade de två fiskarna och fem bröden från en stackars pojke (som väl fick gå hungrig den dagen) för att dela ut till de ”behövande”.

I årets sista kolumn på Arvid Falk beskriver jag händelserna runt de två fiskarna och fem bröden i Jesusmiraklet som gick fel. Och Du inbjuds nu att för första gången i världshistorien ta del av sanningen bakom legenden.

Johnny Golightly

Familjen – fascistiskt fängelse

Liberaler och konservativa hyllar familjen som står emot kraven på oinskränkt offentlig makt, skriver Thomas Gür i SvD. De som är emot familjen som självständig institution befinner sig till vänster på den politiska skalan, eller tillhör fascismen.

I familjens sköte omintetgörs exempelvis FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet och ACTA. Därför kan dessa välkomna reformer genomföras av Alliansen utan att vi behöver känna någon oro.

Men familjen hotas just nu av svenska politiker som vill avskaffa den. Och faran är att de lyckas, om vi konservativa och liberaler inte står upp för våra värderingar. Genom ett enda politiskt beslut skulle familjen en dag kunna upphöra att existera, om exempelvis vänsterpartiet kom in i regeringsställning 2010.

Betänk detta: Lars Ohly står i talarstolen i riksdagen och lägger fram förslaget om upplösningen av alla familjer och förbud mot att bilda familj. Sug på den.

Men konservativa och liberaler värnar också om individen. Fria individer som i familjen upplever trevnad. Kommunister och socialister sätter inget större värde på individen, utan vill att alla ska vara likadana.

Betänk detta: Lars Ohly står i talarstolen i riksdagen och föreslår att individen som motkraft mot staten ska avskaffas. I samma veva föreslår han beslut som gör trevnad förbjuden. Sug på den.

Ty konservativa och liberaler är både individer och medlemmar i familjer. Därför är vi både dygdiga och bättre än alla andra. Det är vi som gör så att samhället blir fint och även att universum bevarar sin harmoni och balans.

Gürs mening ”Gemenskaper av olika omfattningar är väsentliga byggstenar i vår tillvaro som människor” är kanske årets djupsinnigaste. Och något många socialister inte skulle skriva under på.

Men låt oss inte slå oss till ro: dessa människor vill avskaffa gemenskaper av olika omfattningar. Och när dessa byggstenar dras bort så raseras även vår tillvaro.

Låt oss stärka universums balans. Ge bort en juklapp till någon du känner.

Klaus-Dieter Fliik

Upplopp på grund av nöjdhet

Upploppen i förorterna beror inte på folkligt missnöje eller fattigdom, menar Per Gudmundsson i SvD. Folk är nöjda, tycker Gudmundsson, för de har mat. Däremot var det rätt med upplopp på den franska revolutionens tid, när det inte fanns mat.

Äntligen säger någon vad vi alla innerst inne tänker. ”Bråkiga ungdomar bråkar för att de är bråkiga” helt enkelt. Detta gäller i Sverige lika väl som i Danmark, Frankrike och Grekland. I alla dessa länder har folk faktiskt mat.

Men man kan gå längre än så. På 1960-talet skakades USA av raskravaller. Inte heller då handlade det förstås om att

bråkstakarna startade sina kravaller för att de var missnöjda med politiken eller makten, såsom allsköns förståsigpåare menar

De svarta hade en högre levnadsstandard än de någonsin haft och hade mat. Det var ju inte precis så att de gick hungriga som på franska revolutionens tid. I så fall skulle de inte haft energi att ställa till bråk.

Förståsigpåarna och proffstyckarna sade att kravallerna berodde på diskriminering och orättvisor, vilket de svarta stenkastarna tacksamt utnyttjade.

Går man ännu längre tillbaka i tiden så fanns det förstås slavuppror. Visserligen hade slavarna mat, men jag kan kanske gå med på att det ändå var okej att göra uppror, även om vi alltid måste fördöma förstörandet av egendom. Vi kan säga att gränsen för när det var acceptabelt att göra våldsamt uppror går vid 1850. Efter det är det inte rätt med kravaller.

1850 är en jämn siffra och så är det så långt tillbaka i tiden att folk ofta inte hade mat.

Svarta i USA och personer i förorterna har alla det gemensamt att de saknar känsla för ansvar och ordning, något personer som Per Gudmundson och undertecknad måste lära dem. Några kravaller ser vi aldrig i Danderyd eller Djursholm, helt enkelt för att unga där är väluppfostrade.

Låt inte förståsigpåarna och proffstyckarna lura er att tänka efter, det leder till naivitet.

Klaus-Dieter Fliik

Biodiesel från fettsugning

Biodiesel från fettsugningar kan driva framtidens bilar. Plastikkirurgen Craig Alan Bittner är pionjären som använde fett från sina patienter för att driva sin bil, skriver Aftonbladet.

Fetma är som bekant en epidemi som kan hota tillväxten. Samtidigt vore det fel att uppmana folk att äta mindre, eftersom det skulle skada livsmedelsindustrin och restaurangnäringen. En bra balans blir därför att tona ner de hälsofanatiska budskapen och genomföra reformer som gör fettsugning billigare.

Genom att använda rumpfettet från den stora svennebananmassan kan en stor del av vårt behov av biodiesel tillgodoses. Att använda fett från den femprocentiga storstadseliten skulle inte på långa vägar räcka till för att täcka behovet. Osäkert är också om röd hantverkarbiodiesel är användbar – hur som helst utgör den en mindre del av samhällspyramiden (se figur).

Fig. 1. Samhällspyramiden

Skördande av fettbiodiesel har fördelen att bibehålla den figur som Svenne Banan och Svea Banan önskar sig samtidigt som han och hon kan vräka i sig all den goa maten, som inte minst är aktuell i dessa dagar – sann recycling av julmaten. Samtidigt blir S Banans kropp i sig själv produktiv.

Tankesmedjan Limbo föreslår årliga fettmätningar på alla svenskar, såväl barn som vuxna och gamla, och när så behövs skördande av rumpfettet. Efter operationen kan S Banan åka raka vägen till macken och tanka bilen med fettbiodiesel, som han kanske själv lämnade som bidrag under en tidigare operation.

Fredrik ”Flipper” Filén

Galna hundar egentligen snälla

Brevbäraren Keith Davies fick armen nästan fullständigt avsliten av två rottweilers, skriver Aftonbladet. Hundarna var helt galna och lät sig inte ens motas undan av en byggnadsarbetare med järnspett, som själv fick fly till sin bil.

Givetvis är det inte hundarnas fel. En pudel, tax eller papillon hade kunnat orsaka precis lika stora skador. Det är alltid rottweiler- och pitbullägare som inte uppfostrar sina hundar, inte de personer som har pudlar, taxar eller papillon. När taxen Ola blev ihjälbiten av en rottweiler i Malmö hade det givetvis kunnat gå precis tvärt om, om ägarna bytt hund.

Situationen påminner i mångt och mycket om den som berör oss krokodilägare. I Danderyd och andra förmögna områden är det just nu lite av en fluga att skaffa sig krokodil, som huserar i stora inomhusterrarier. Ibland händer det att krokodilerna äter upp tjänstefolk som importerats från samma trakter, men det skulle vara fel att skylla på djuren.

Vår egen lilla Trax är till exempel hur söt och gullig som helst och brukar sitta och titta på ”Project Runway” och ”Bonde söker fru” med mig. Trax har inte ätit upp en enda person, inte ens en asiatisk hemhjälp. Och skulle aldrig kunna göra det heller. För att matte och husse tar ansvar.

Man kan sammanfatta det som så att alla husdjur, och det inkluderar alla hundar, är söta och gulliga och snälla. Om någon av dem hugger av en arm så beror det inte på några instinkter som utlöses av en plötslig händelse utan på att ägaren brustit i ansvar.

Så om alla djurägare var 100 % perfekta skulle inga överfall någonsin äga rum. Det är givetvis denna perfektion vi bör sträva efter, till exempel genom kampanjer där vi uppmanar folk att ta ansvar i annonser i tidningar eller genom att vi delar ut en bit papper till bra ägare.

För jag skulle bli ledsen om man inte fick äga vilda bestar – det är förstås en helt otänkbar lösning, förutom att den är opraktisk.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol