Obama – ytlighetens president

Barack Obama vann presidentvalet genom att piska upp den odifferentierade massa som flyter omkring som fett på den virtuella slemyta som kallas ”Internet” till obamamani. Han använde sig av ”grassroots and netroots” – gissa tre gånger vad ”grass” syftar på. Puff puff.

Bortglömt är jordens salt, de människor som faktiskt är verkliga, av kött och blod, som man talar med på gatan och säger ”Hej” och ser i ögonen och ger ett FAST HANDSLAG. (Får man GÖRA så i Sverige längre!!?)

Denna degenererande utveckling beskriver jag i veckans kolumn på Arvid Falk som heter Obama: impopulär vinnare.

Klaus-Dieter Fliik

Obama skrämmer mig

Obama är inte särskilt populär ens i sitt eget parti, menade statsvetaren Claes Ryn i Studio Ett på måndagen. Ryn sade att Obama var mer en ”default candidate” som behövdes för att rösta emot Bush och det fanns tecken på att McCain skulle kunna vinna trots allt på grund av motståndarens impopularitet.

Nu vet vi hur det gick. Men Badlands Hyenas läsare visste det redan 31 augusti när vår rubrik var ”McCain har förlorat valet”. Och redan 17 november 2007 kunde vi avslöja hur det årets julkalender skulle sluta. Har tankesmedjan Limbo kommit över en tidsmaskin? Svaret är ja. Mer om detta senare.

Men Claes Ryn har trots allt rätt. Det är media som målat upp en bild av Obama som populär. Egentligen blev han bara framröstad för att det inte fanns någon annan. och valet inger fruktan hos många.

Apropå Barack Obamas nomineringstal 28 augusti i Denver, Colorado sade Ryn i Studio Ett att det var ganska tvivelaktigt;

… det väcker ju vissa minnen av politisk teater i stor skala i tidigare samhällen, alltså det är ju detta med att en person ställs i centrum som är en celebritet som är berömd för att vara berömd … substansen i politiken blir inte lika viktig längre utan man tittar på image …

När en statsvetare varnar för Obama i dessa ordalag börjar man onekligen fundera. Jag tänker på Michael Moores filmer som leder till stående ovationer och skrämmer skiten ur Peter Wennblad på Neo.

Applåder – vart leder det tankarna? Jag vet vad jag tänker på. En tidigare epok i historien.

Jag måste säga att när en person ställs i centrum och entusiastiska och glada människor applåderar på samma vis som i Denver så visst tänker man på tidigare samhällen och politisk teater. Politiker med en brokig bakgrund som i sina välformulerade tal visar prov på oerhört stor retorisk skicklighet har förfört människor tidigare.

Det skrämmer livet ur mig. Både skiten och luften kläms ur mig.

Gud hjälpe oss. Gud hjälpe oss.

Klaus-Dieter Fliik