Utanförskap är ett komplext begrepp. När Thomas Östros (s) säger att utanförskapet ökat med 20.000 personer så ljuger han inte, skriver Anna Dahlberg i Expressen. Men ändå har utanförskapet inte ökat, menar hon.
Arbetslösheten sjunker enligt Dahlberg. Men regeringen säger själv att den kommer att gå upp från 6,0 % i år till 6,4 % 2009 och 6,6 % 2010.
Att fler blir arbetslösa betyder dock inte nödvändigtvis att utanförskapet ökar. Som sagt är utanförskap ett komplext begrepp. Så komplext att nya mått på utanförskap ibland måste tas fram av ”moderaternas PR-torped Per Schlingmann för att frisera siffrorna inför en stor annonskampanj”.
Siffrorna må vara friserade, men för att det komplexa utanförskapet ska vara begripligt för Svenne Banan måste de faktiskt friseras.
Kort sagt: vem vet egentligen vad utanförskap, detta komplexa begrepp, är? Mycket få personer. Endast några enstaka hyperintelligenta fackmän och någon enstaka ledarskribent på Expressen. Vi kan dock vara säkra på att den minskar. Och det tack vare regeringen.
Fredrik ”Flipper” Filén
Ja, man får ju faktiskt skilja på arbetslöshet och arbetslöshet. När folk blev arbetslösa under sossarna, så hamnade de i utanförskap – de allra flesta var inlåsta i ett a-kasse-system, som inte gav någon som helst frihet. Nu med alliansregeringen är ju de flesta arbetslösa inte med i a-kassan. I stället har de nu friheten att göra vad de vill, de kan t ex bara ta ledigt ett år och spela golf, eller kanske segla i ett år – det kan väl ingen kalla för utanförskap? Jojo, det gör skillnad med en alliansregering, det märks i de stora folklagren.
Regeringen gör faktiskt vad den kan för att minska utanförskapet!
Man låter till och med säkerhetspolisen gå ut i stugorna och tala till människor som annars kanske skulle känna sig utanför.
Se bara här
http://metro.se/se/article/2008/09/10/17/2635-57/index.xml
och här
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article381933.ab
Så förstår ni att man inte skyr några medel för att alla skall känna sig innanför.
Gud ske lov, jag blir då alldeles varm i hjärtestumpen av all denna omsorg som verklighetsförankrade, vältaliga, och förnuftiga högerpolitiker visar i sin vilja att ”hjälpa” alla som hamnat i detta fruktansvärda utanförskap. Tänk t.ex. på alla dessa som läser heltid på universitet/högskola som ensamma tvingas bära utanförskapets kors och alla dessa som ”tvingats” in i anställningar på 80%. Konsekvenser av rödgrönt vanstyre får man förmoda. Som de blåiga kanske kan rätta till.
Vi behöver få bort folk från universitet/högskolor, 80%-iga anställningar och annat vänsterflum. Landets ekonomi kommer raseras fullständigt och vi kommer inte ha råd att förse innevånarna med mat och husrum och allt kanske slutar som i Nordkorea. Därför är det bra att fokus i politiken ligger på att bekämpa, motverka, nej, hjälpa alla dessa som hamnat utanför.
Jag vet själv hur förödande ett utanförskap kan vara. Jag lider nämligen av ett (troligtvis medfött) handikapp som manifesteras i att jag( särskilt under hög stress) ibland förväxlar komiska karaktärer som t.ex. Percy Nilegård och grodan Kermit med olika politiska pr-genier. Dock ”tvistar de lärde” ännu kring själva detaljerna rörande detta ännu ganska komplexa handikapp.