Uppfinnaren av Pringles chipsburk blev begravd i sin egen konstruktion, skriver E24 och Metro. Fredric J Baur vilar efter sin död vid 89 års ålder alltså i en Pringlesburk.
Själv skulle jag inte vilja bli begravd i en Pringlesburk då kistor i Sverige brukar krossas för att hindra sättningar i jorden. Detta hade jag tänkt lösa genom att låta mig begravas i en jättechipspåse.
För hundra år sedan var svensken mest rädd för att efter döden bli ett svennespett på Gammel-Eriks grill, medan de flesta numera fasar för sättningar i jorden: det blir så fult när marken sjunker.
Kyrkogårdar är över huvud taget så 1900-tal. De flesta av oss sätter aldrig vår fot på kyrkogården. De är helt enkelt inte hållbara i längden, förutom att det är fult med sättningar. Vi anser på tankesmedjan Limbo därför att dessa olönsamma gratisplatser i våra städer bör avskaffas, i likhet med vad som planeras med lekparkerna i Stockholm och Göteborg.
Gravstenarna huggs upp till gatsten eller säljs till byggvaruhus. Martin Timell får göra ett teveprogram där olika användningar för före detta gravstenar visas på hans sedvanliga käcka sätt.
Gravarna grävs upp och kropparna används som bränsle i fjärrvärmeverk. För att inte någon ska bli ”kränkt” har vi på Limbo tagit fram en ljudinspelning med en mässande präst som kan spelas upp på vilken laptop som helst under uppeldningen.
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol
Det låter ju verkligen som om Fredric J Baur var en riktigt fantasilös person. Om han verkligen hade varit riktigt engagerad för sin produkt så hade han naturligtvis sett till att askan i stället hade gått in som kryddning på chipsen i pringlesfabriken. Så att han hade ätits upp av konsumenterna.
Detta är ett vackert och ändamålsenligt förslag som verkligen skulle utnyttja bananerna till fullo, dock är jag rädd att med nuvarande sossekratiska trygghetskramande opinioner så blir det svårt att genomföra. Bananerna är så fast i sin sjuka och kommunistiska trygghetsnarkomani att de till och med försöker gardera sig i döden! Vi entreprenörer har inte alls sådana ängsliga tendenser, pang på och rätt ut för stupet bara! Tjo faderittan! Bananerna å sin sida vill tillbringa evigheten i arbetslöshet och indolent utanförskap i himmelen. Men eftersom vi tyvärr är fast i det omoderna och orättvisa demokratiträsket blir det, som alltid, svårt att rationalisera och modernisera gamla banansverige på bästa sätt (”the Limbo way”). Men kanske kan vi ta ett första steg genom att privatisera skiten, det har ju de små klasarna börjat vänja sig vid. Då kan vi som valt att tjäna lite mer, med hjälp av osynliga händer, den enda rättvisa makten, förvisa bananerna till de förbränningsugnar och komposthögar de egentligen hör hemma i. Antingen kan vi med en fast och obeveklig osynlig hand göra det för dyrt för patrasket att jordsättas. Eller också kan vi med hjälp av manipulerande osynliga händer via kitchifiering och vanhelgning som vapen göra det oattraktivt att begravas på gammalt ohederligt vis. Eftersom vi har den ekonomiska makten kan vi köpa delar av kyrkogården, när den väl blivit privatiserad, och starta bordeller, nattklubbar, kemikaliefabriker eller what not bland svennarnas gravar, det skulle till och med kunna vara roligt! Detta i samverkan med diverse artiklar i livsstilsmagasin inriktade på bananer, och liknande mediakampanjer, skulle kunna skapa den önskvärda dragningen åt ett nytt, ska vi kalla det ”ekologiskt”, begravningsskick.
Syftet med ovan beskrivna förfaringssätt är naturligtvis att frigöra resurser, att vi får chansen att visa vår femprocentiga elitmakt eller skymfa fattiglappar är bara en skön liten bieffekt.
Jag tycker det är en utmärkt ide. Lägg ned kyrkogårdarna och bygg bostadsrätter istället. Kyrkan kan bli kvarterskrog.
Kremera alla döda och blanda in askan i färgen som används till att trycka sedlar. Då får allas liv ett värde till slut.
Gravstenar kan resas på internet av Grav.com, så att släkt och vänner på allhelgonahelgen kan samlas och sörja framför dataskärmen och lägga på en virtuell blomma köpt på internetflora.com
Det spar alla en massa tid på som kan ägnas åt annan mer produktiv och kreativ verksamhet som till exempel konsumtion av TV-reklam, en pilgrimsfärd till IKEA eller titta på grannens nya knoppar till köksluckorna – i väntan på Godot.