Engångsmobilen är snart i Europa, skriver DN. Mobilen är så billig att den kan slängas när samtalspotten är slut.
Vi har engångståvärmare. Vi fick engångskameran när miljömupparna redan blivit varma i kläderna. Det finns till och med en engångsundervattenskamera. Och nu engångsmobilen. Slit-och-släng-kulturen är alltså inte över, tack och lov.
Visst ska vi värna klimatet, om det nu existerar, men det ska inte betyda att vi måste lida och avstå från allt det som kapitalismen ger oss.
Jag har själv alltid problem med att hitta fjärrkontrollen till tv:n. Alltid är den gömd under någon kudde eller skinkhalva, eller så är den spårlöst försvunnen. Eller så är den precis utom räckhåll – förargliga tre centimeter eller så.
En engångsfjärrkontroll vore idealisk. Man slipper allt letande och tar på bekvämt avstånd från tv-soffan enkelt fram en ny ur ett 500-pack inköpt på nätet. När städerskan sedan gör sitt jobb kan hon bara slänga alla fjärrkontroller hon hittar ute i köket, på golvet, under soffan, under min skinka eller till och med om den letat sig in mellan skinkorna.
Men det är en annan historia …
Klaus-Dieter Fliik
Kategorier: Uncategorized
Livstid ska vara automatisk för den som begår sitt tredje straff, skriver 22-åriga Rola Brentlin (m) i Aftonbladet. Alla ska få en andra chans, men sedan ska det vara klippt enligt ”Three strikes and you’re out”-modellen.
Inget kunde vara mer genialt än att hämta en regel från en amerikansk sport – baseball – och använda den inom rättstillämpningen i Sverige.
Men jag tror att det vore lika uppfriskande för sporter att ta intryck av straffrätten och hålla en rättegång efter varje domarbeslut, med en oberoende jury och advokater för vardera sidan. Rättegången skulle hållas på fotbollsplanen eller i ishockeyrinken o.s.v. och för att inte störa matchen för mycket inte kunna få ta mer än ett dygn, inklusive ajourneringar och utrymningar av rättegångssalen (arenan) vid högljudda protester, et.c.
Varför accepterar vi grova våldsbrott i lagsporter när det leder till fängelse ute i samhället? Sådant eggar publiken att efteråt gå ut och vandalisera och bråka. Kopplingen mellan att titta på våld och sedan själv begå våldshandlingar är tydlig. Efter matchen reproducerar supporterklubbarna motsättningarna på planen och kämpar mot varandra – men ute i den skitiga och väldigt korniga dokumentära ISO3200-verkligheten finns ingen domare med visselpipa.
Därför bör utvisningar bli längre och mer kännbara. Efter en tredje tackling eller dylikt bör spelaren utvisas på livstid från sporten. På så sätt skulle vi slippa fler överfall från den spelaren. Detta påverkar även publiken, och vi gör våra gator säkrare för alla. Att börja med åskådarna är inte lösningen, vilket BajenGruppen och AIK-Alliansen i SvD och David Bogerius och Anna Kyringer i DN tycks tro. För ingen tror väl att åskådare till virkningstävlingar blir våldsamma under sina derbyn?
Jag medger att striktare regler kommer att förvandla vissa sporter till oigenkännlighet. En boxares hela professionella karriär kommer att utgöras av tre träffande slag mot en motståndare, sedan är han utesluten från sporten för resten av sitt liv. Fördelarna är dock många, förutom mindre våld bland vanligt folk även att boxarna slipper så många skador och att vi slipper stå ut med våra män som sitter framför tv:n och glor på sportkanalerna i all evighet i stället för att hjälpa oss att stryka gardiner.
Men tänk på alternativet. Vill du att någon ska mista livet på grund av vi tillåter våldet i sporter?
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol
Kategorier: Uncategorized
