Sagan om det stora kryphålet

[Not: Denna bloggtext är, inspirerad av Linda Skugge och Svenskt Näringsliv, utformad som en saga för att Svenne Banan ska kunna förstå den. När vi talar till eliten använder vi vuxenspråk. Vuxna kan läsa SvD, SvD, DN, DN, Aftonbladet.]

Det var en gång mellan Rosenbad och bordellkvarteren i Gamla stan – oj, hoppsan, jag var så ivrig att jag råkade hamna i fel saga. Så kan det gå.

Nej, Sagan om det stora kryphålet var det jag skulle berätta. Jag hörde den av en vandringsman som brukade ha med sig en massa sanna sägner från sina vandringar.

I en stuga vid skogens rand bodde och arbetade en jätte. Jätten var ett hittebarn och när nunnorna fann honom utanför klostret en arla morgon hade det bara legat en lapp med förnamnet på i korgen. ”Reger” hette jätten, som då dock ännu var liten, så liten att vanliga mänskliga nunnor kunde ta hand om honom. (Egentligen skulle jätten hetat ”Roger”, men det var slarvigt skrivet eftersom föräldrarna var dumma i huvudet.)

Eftersom Reger inte hade något efternamn – då hade ju föräldrarna kunnat spåras upp – kallade nunnorna honom helt enkelt ”Ingen”. Så ”Reger Ingen” blev det.

Nå, jag har inte tid att berätta hela sagan om Reger Ingen just nu. Det var ju Sagan om det stora kryphålet du ville höra.

Som vuxen bodde jätten alltså i en liten stuga (fråga mig inte hur det går ihop) vid skogens rand. Huset hade döpts efter rosorna som omgav det och efter ett fågelbad i trädgården, så det hette Rosenbad.

Reger försörjde sig genom att driva ett litet värdshus i sin lilla stuga. Han hade delat in det i ett bord för de rika och feta och ett bord för de fattiga och smala. På så sätt kunde alla få rum. Finns det hjärterum finns det stjärterum, brukade jätten säga eftersom han hade ett stort hjärta och en stor stjärt – han var ju trots allt en jätte.

Men en dag vände sig Reger Ingen om efter att ha stått och stirrat ut i luften ett bra tag och upptäckte genom en öppen dörr något otrevligt som pågick i förrådet. Genom ett stort kryphål kröp rika gäster in och stal bröd. Jätten stod som förstenad hela dagen och upptäckte att det försvann 60 bröd av de 100 bröd som han fick in varje dag. Och det var bara de rika gästerna som stal brödet, eftersom de var de enda som var stora nog att krypa igenom kryphålet (fråga mig inte hur det går ihop).

Efter en dag och en natt började Reger Ingen svettas och undra vad han skulle göra. Han kunde inte täppa till kryphålet eftersom han var rädd att alla de rika gästerna då inte skulle tycka om honom. Och var det någon han ville bli omtyckt av, så var det de tjocka, för de var mest lika honom som var stor. Fattiga och korta tyckte jätten inte så mycket om.

Men framför allt var Reger tjurig och ville göra saker på sitt sätt, det sätt han lärt sig när han i sin ungdom rest till Antivettistan för att lära sig dess berömda filosofi av en tant som kallades Randy An (hon hette egentligen Ann och hon hade alltid en randig svartbrun tröja på sig).

Men 60 bröd var ändå 60 bröd, och de måste kompenseras på något sätt.

Under de senaste månaderna hade Reger Ingen gett mer och mer bröd till de rika. Jätten tänkte att de rika är tjocka så de måste äta mer, medan de fattiga är smala och behöver mindre. Men ju mer han lade på de rikas bord, desto mer ville de ha. ”Lägre priser!” ropade de ständigt. ”Mer bröd!”

De rika blev tjockare och tjockare och de fattiga smalare och smalare. Därför tänkte Reger att de rika måste få ännu fler bröd och att de fattiga klarade sig med ännu färre bröd.

Så de rika måste få sina bröd. Hur skulle Reger kompensera de 60 bröd som försvann genom kryphålet varje dag? Han hade börjat sälja ut värdshusets tjänster, så de fasta inkomsterna minskade. Snart skulle han även låta vinhandlare komma in och sälja vin åt gästerna, helt enkelt eftersom han inte tyckte att en värdshusvärd skulle sälja vin (en idé han lärt sig av Randy An i Antivettistan).

Till slut fick Reger Ingen en snilleblixt. De fattiga hade ju blivit smalare, så det var från deras bord han skulle ta bröden för att kompensera det som försvann från förrådet. Så han började ta av de fattigas bröd.

Olyckligtvis kunde vandringsmannen som berättade den här sagan inte stanna kvar i värdshuset för att se vad som skulle hända – klockan var redan åtta minuter över åtta på kvällen. Han var i själva verket redan långt borta på andra sidan ängen, och även om han kunde se att dörren till värdshuset stod öppen och skymtade något genom fönstret såg han inga detaljer.

Men höra, det kunde han. Och han hörde ett vrål och ett stort brak. Det lät ungefär som när en stor jätte faller till golvet. Jag vill inte spekulera när jag berättar den här sagan, men den enda jätte vandringsmannen nämnde för mig var Reger Ingen. Så man skulle kunna tänka sig att det var Reger Ingen som föll 20:08.

Vad som egentligen hände, ja, det har jag fått löfte från vandringsmannen om att höra nästa gång han kommer förbi.

Stay tuned.

Johnny Golightly

Read the manual stupid

Alliansen ska förnyas, skriver SvD. Och det är bra, menar PJ Anders Linder, eftersom en stor del av underläget i opinionen kan förklaras med dålig borgerlig mobbilisering.

Ledarsidan i Dagens Nyheter använder Machiavellis bok Fursten för att komma till insikt om vad statsminister Fredrik Reinfeldt bör göra. (Vi vet att andra använt spådomsboken I Ching.) Ledarskribenten citerar ur bokens artonde kapitel:

Människor i allmänhet dömer mer efter skenet än efter den påtagliga verkligheten därför att alla kan se men få förstå.

Svenne Banan förstår som bekant inte att han fått det bättre, och det är tyvärr den dumma massan som sätter dagordningen nu. Få vågar opponera sig mot majoriteten, som Machiavelli skriver.

Vad ledarsidan, som verkar i en humanistisk upplysningstradition, än försöker säga så är det uppenbart att vi måste gå tillbaka till manualen för att få klarhet i hur Fursten (i detta fall Statsminister Fredrik I Reinfeldt) bör bete sig.

DN citerar alltså ur det artonde kapitlet i Niccolò Machiavellis bok. Själv vill jag bläddra tillbaka till det sjuttonde. Hur ska Reinfeldt hantera svenskarna nu när han är så impopulär?

… att vara fruktad men inte hatad kan mycket väl gå för sig och han kan alltid uppnå detta om han avhåller sig från sina medborgares och undersåtars egendom och kvinnor. När han dock är tvungen att utgjuta blod bör han göra det, när det finns en passande ursäkt och ett klart skäl.

Vi kan konstatera att Reinfeldt handlar enligt regelboken. Han inte bara avhåller sig från sina undersåtars egendom, han till och med ger tillbaka en del genom sänkta skatter. Check. Och som bekant har han sin Filippa och avhåller sig från sina undersåtars kvinnor. Check.

Reinfeldt gör allt rätt. Ändå hatar undersåtarna honom. Detta är helt obegripligt både för mig och för de flesta borgerliga ledarskribenter. Vi får helt enkelt lägga denna gåta åt sidan och fortsätta till vad Fursten bör göra om han är hatad. I detta läge är regelbokens råd klart: statsministern bör göra sig fruktad i stället.

Tiden att lyssna ödmjukt är över. Det är dags att hitta en passande ursäkt och ett klart skäl att jaga lite fruktan i undersåtarna genom ett eller annat blodbad.

Men hur hittar man en ursäkt? Tankesmedjan Limbo vill i all ödmjukhet föreslå att regeringen slår till hårt vid oppositionens nästa stora politiska manifestation. I samband med sådana finns det ju ofta bråkstakar. Något kan man alltid hitta.

Limbo uppmanar Reinfeldt att exempelvis vid första maj kalla ut kravallpolisen och armén och låta göra kavallerichocker mot demonstranterna. Jag tror att några hundra döda skulle räcka för att få de tumsugande svenska trygghetsnarkomanerna att skita på sig av fruktan. Oppositionen skulle lugna ner sig av rädsla och Svenne Banan sluta gnälla. På så sätt kunde regeringen få arbetsro fram till valet 2010.

Så enkelt det kan vara bara man läser manualen!

Klaus-Dieter Fliik