Ledarskribenter är ett introvert etablissemang som överlevt sig självt, skriver Bertil Torekull i Dagens Nyheter. Han kallar ledarsidorna för en publicistisk blindtarm som dessutom saknar humor och tycker att de borde avskaffas.
Bertil Torekull – som förresten låter som ett tämligen föråldrat namn, ungefär som en gammal stickad kofta som luktar cigarrök i en östkustsk fiskebod hängande ovanför en på en ful och skitig orange plastback placerad trave gamla gulnade och sköra Expressen från 60-talet med vedervärdigt typsnitt i rubrikerna och en vag doft av abborrar som nyligen fiskats upp för att mata katten, efter kastrationen lika hungrig som lat - verkar inte inse att vi behöver ledarsidorna för att kunna hålla stånd mot barbarerna som redan står utanför tidningshusen och hotfullt svingar sina länkar mot portarna.
Jag pratar om bloggarna. DN konstaterar att politiska bloggar är en flopp, och Sydsvenskan att blogg är en sopstation. Men även om de är obetydliga var och en för sig är de många dessa sladdertackor och bloggmonster som väntar på chansen att välla över den publicistiska barriären och införa ett åsiktskaos där stabila och sansade tvåhundraåriga åsiktsmonopol bränns ner och respekterade skribenters åsikter våldtas och förnedras. Våra ömtåliga unga framtida ledarskribenthopp riskerar att gå under i anarkin när brutala bloggare hugger ner allt motstånd med sina lömska argument, eller bli bortsläpade ut i bloggosfären där de förvildas och under inflytande av privata orgier i snask och snusk börjar framföra åsikter lika gutturala som barbarernas obegripliga bloggospråk.
Romarriket gick under försvagat av inre motsättningar och intriger och barbarerna brände, våldtog och ödelade den klassiska civilisationen. Vi befinner oss i samma läge nu. ”Striden står mellan klassisk tidningsjournalistik och bloggkultur” för att tala med Sofia Klemming i DN.
Och Bertil Torekull är en av intrigörerna som villigt försvagar vår klassiska tvåhundraåriga publicisttradition.
William von Pamp
