I det stora porslinslagret på andra sidan av den stora sjön huserade tomtar på nätterna. De höll ordning på kakfat och koppar, tallrikar och terriner och tyckte att deras lager, ja det var det bästa i hela vida världen. Lagret, som hade målats i rött, vitt och blått, med stjärnor och ränder, var det största och finaste som fanns, och tomtarnas tjocka kroppar vittnade om deras rikedom.
De här tomtarna var emellertid alltid rädda – väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt rädda. Orsaken var att de för att skydda sig själva och sitt porslin hade tagit in en massa elefanter som fritt sprang omkring i gångarna. Resultatet var att de ständigt hade ner en massa porslin som gick i tusen bitar. Allt krossat porslin och rädslan för mer krossat porslin gjorde tomtarna ängsliga och mycket rädda.
Ständigt trampade tomtarna runt i porslin som gått sönder. Några menade att de borde fösa ut elefanterna, men de flesta tyckte att man behövde elefanter för att skydda sig från andra elefanter. Och elefanter måste man ha, för det hade urtomtarna bestämt en gång i tiden.
En natt hände något fullständigt oväntat. Ett litet gäng elaka troll bröt sig in och välte ett par stora hyllor mitt i lagret. Krasch! Smäll! Brak!
Tomtarna blev jätterädda och sprang hit och dit och började sätta upp massor av kameror för att övervaka varandra på alla möjliga och omöjliga sätt. Alla tomtar som gick in och ut granskades oerhört noga, och alla tomtarnas brev lästes igenom för att se om det stod något om troll och välta hyllor i dem.
Tomtarna skickade också ut krigselefanter till fjärran länder i öster, dit de elaka trollen tagit sin tillflykt. I alla de förunderliga länderna långt där borta i öster sprang tomtarna omkring på sina elefanter och trampade ner invånare, vare sig de var troll eller inte. Men resultatet var bara att det uppstod fler och fler troll!
Ryktet om den stora rädslan i det stora porslingslagret på andra sidan av den stora sjön spred sig till den lilla blågula porslinsbutiken ute i den gamla skogen. Tomtarna där levde ett ganska lugnt och fridfullt liv i sin lilla stuga, men de hade alltid beundrat och tagit efter tomtarna i det stora porslingslagret på andra sidan av den stora sjön. Och nu, förstod de, nu måste man vara rädd, jätterädd. Det är det nya nu.
”Vi måste vara jätterädda”, sade tomtarnas ledare. ”För det är det nya nu. Trollen kommer allt närmare! Så även vi måste läsa igenom alla tomtars brev för att se om det står något om troll och välta hyllor i dem.”
Men en av tomtarna var väldigt, väldigt gnidig och ville alltid spara på allting, vare sig det behövdes eller inte. En del av sitt guld hade han gjort till en stor ring som han alltid bar i örat för att inte gå miste om det, och för att spara pengar klippte han sig aldrig utan hade håret i en lång, lång hästsvans.
Enligt den här tomten skulle varje liten porslinsbit i butiken ställas ut till försäljning. Till och med om fatet var trasigt till tre fjärdedelar eller om så bara några centimeter av ett stort fat var kvar, så trodde han att någon skulle köpa det. Även på en liten skärva som knappt syns kan man lägga gröt, menade han.
Därför var det naturligt för den gnidige tomten att vilja spara in på de stora krigselefanterna som stod på gården och som inte hade använts på flera hundra år. För så lugnt var det där ute i skogen. Elefanterna åt jättelika mängder blad och blommor, och deras utrustning kostade för mycket, tyckte åtminstone den gnidige tomten.
”Det finns ett trollhot – var, när och hur trollismen slår till nästa gång vet vi inte” sade tre andra tomtar i en dikt där de berättade om sin jättestora rädsla. Först hade de inte fått deklamera sin dikt efter att stortomtarna hotat med riset, men efter att ha tagit bort flera verser fick de tillåtelse att lätt darrande göra det.
Vi måste vara jätterädda, för det är det nya nu, var kontentan. Om den gnidige tomten vill spara så kan han väl alltid spara på småtomtarna. Många småtomtar hade nämligen blivit lata och åt för mycket gröt. I stället för att dela ut så mycket gröt till småtomtarna kunde man spara pengarna och låta de bästa tomtarna, som den gnidige, behålla mer guld.
Rädda tyckte tomtarna att de hur som helst måste vara. I den djupaste natt, utan förvarning, kunde trollen smyga in och slå sönder porslin. Visserligen skyddades tomtarna inte av krigselefanterna, eftersom trollen var så lömska, men elefanterna måste ändå finnas där, för att de alltid funnits där.
Hur det slutligen gick för tomtarna i den lilla blågula porslinsbutiken ute i den gamla skogen berättar jag en annan gång. Sov så gott nu, små tomtar.
Johnny Golightly
