Keps är klädspråkets slang

En keps vållar debatt i Eskilstuna, skriver SvD och Aftonbladet. När en miljöpartist bar keps i miljö- och räddningsnämnden blev moderata ledamöter upprörda.

Med all rätt, vill jag säga. Keps är klädspråkets slang och hör inte hemma i politiska sammanhang. Lika lite som man bär keps väntar man sig ju att ledamöterna talar rinkebysvenska när de tar upp viktiga frågor. Hur ska man kunna diskutera seriösa spörsmål när kläderna inbjuder till slarv? Undersökningar har visat att kepsbärare oftare stavar fel och har sociala problem.

Klädkoder gäller lika mycket i politik som i affärsliv, något SvD, Aftonbladet och Metro rapporterade om nyligen när medieföretaget IDG fick kritik för att det förbjöd manliga anställda att exponera sina ben på kontoret. Förbudet är bra, då man på det sättet också undviker att utsättas för homosexuellas snuskiga blickar.

Men det är inte bara klädstil som bör regleras. Inte heller är det särskilt bra att tala utpräglad dialekt. Nästan alla dialekter är grötiga, fula och “bonniga”. Många får associationer till ladugårdar som stinker av gödsel och omsvärmas av moln av flugor med kopparglänsande ögon och sugande mundelar. Samhället har faktiskt utvecklats vidare från jordbruksstadiet och vi vill inte återvända till dyngan, stanken och risken att i isoleringen på landet få en “knäpp” som gör att vi börjar tänka på de där små silverfärgade varelserna under jorden som mumlar aggressivt på nätterna och vill tränga in i våra sovrum och bränna oss med heta “stenar” av gult glas. Ni vet vad jag menar.

Stora mustascher är ävenledes de olämpliga och hör främst hemma i bögkretsar. Varje gång jag ser någon med mustasch kan jag inte låta bli att tänka på stora, nära två meter långa muskulösa bögar i knarrande läderkläder med byxor som exponerar skinkorna på någon obskyr klubb där de viftar sina väldiga organ fram och tillbaka för att locka till sig en partner med överdriven plutmun som med en feminin rosafärgad handväska fylld med poppers genast rusar fram ur halvmörkret för att utföra de mest groteska sexuella tjänster. Ska vi verkligen påtvingas sådana fantasier i kommunala nämnder!?

Ett problem som sällan tas upp är “konstiga ögon”. Vissa skumma personer har problem att se en i ögonen, flackar med blicken, skelar. Jag och många med mig blir ganska upprörda av detta respektlösa beteende. Sådana personer är ofta oärliga, lögnaktiga och har något annat än rent mjöl i påsen. En del har vad jag kallar “onda” ögon, en särskild typ av djupt brun regnbågshinna eller iris som jag ofta sett hos alkoholister och narkomaner (få är blåögda). Den bruna nyansen har enligt forskare kopplingar till Djävulen och visar att dessa onda personer är på väg att förvandlas från människor till en sorts djurlika “undervärldsmänniskor” som jag kallar dem.

Jag kan direkt utifrån en persons iris se hurdan han är. De flesta läderbögar har exempelvis “onda bruna” ögon. Sedan finns förstås de “passiva” bögarna med vattniga ljusblå ögon som på ett ovärdigt feminint sätt underkastar sig vad som helst.

Jag skulle gissa att miljöpartisten med keps har bruna ögon och alltså förmodligen är narkoman. Orsaken till att man blir miljöpartist är ju ofta att man inte vill att drogerna i skog och mark (magiska svampar, cannabis) ska förstöras av vägar och bilar.

Klaus-Dieter Fliik