Allt till alla

• Budgeten från de rödgröna är helt fel, tycker Per Gudmundson i SvD. Bland annat irriterar han sig på att de rödgröna går från sitt vallöfte om att ge allt till alla:

Medelklassen skulle ju inte få höjd skatt. Jobbskatteavdrag och tjänsteavdrag skulle inte röras, var det sagt. Barnbidragen höjs inte, trots löftet. Idrottsrörelsen känner sig grundlurad. Till och med snusarna klagar på att de, och inte rökarna, får betala.

Om de rödgröna ger allt till alla är det fel, och om de rödgröna inte ger allt till alla är det fel. Vad ska de rödgröna göra? Enkelt: inte göra någonting. De bör avsättas, för att rädda Sverige, anser en anonym ledare i Svenskan.

De rödgröna satsar på försvaret, i en budget som skrevs redan innan ubåtskränkningarna, och efter Alliansens nedskärningar av försvaret, men det ”är helt enkelt orimligt” att de rödgröna skulle satsa på en upprustning av försvaret anser skribenten. Och så där fortsätter det med något liknande panik i rösten.

Med en trygg landsfader som Fredrik Reinfeldt skulle vi kunna vara starka och satsa på försvaret, utan att nödvändigtvis tillföra mer pengar genom att höja skatterna. Jag vet inte exakt hur det skulle gå till, men det skulle Fredrik Reinfeldt kunna lösa som alltid kan göra motsägelsefulla saker samtidigt.

• Skolvapen är ett hett ämne så här i jakttider. I Broken Bow, Nebraska, har skolstyrelsen godkänt att elever får ta skolfoton tillsammans med sina vapen. Bara de är ”smakfulla”.

Samtidigt kommer uppgifter om att University of North Carolina i nästan 20 år delat ut höga betyg till studenter som inte behövt gå på föreläsningar. Kurserna hade inga lärare och ingen närvaro krävdes, inte heller behövde man utföra mer än någon enstaka uppgift – som lärarna inte läste igenom. Lycka till alla ni som skickar era ungdomar till fina amerikanska universitet!

Allt för att studenterna skulle kunna idrotta och dopa sig till fina resultat som Marion Jones eller Antonio Pettigrew, coach vid just UNC, som dog vid 42 års ålder. Men hey, det var en great show som skapade en massa pengar, man!

På en fri marknad kan man få den utbildning man vill ha, om man bara betalar – vilket skapat en enorm studentlånekris (bra för ekonomin, eftersom studenterna då ju jobbar mer). Du går ut universitetet, du har partat eller idrottat hela tiden och du får ändå höga betyg. Som visserligen inte betyder någonting eftersom alla förstår hur ihåliga de är, och i stället har du skulder att betala av resten av livet.

Men det borde även finnas universitet där idrotten består av skytte. Det kan behövas i USA där så många av någon anledning går bärsärkagång och skjuter ihjäl folk.

• Utredningen om självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som skapade ett fyrverkeri i julruschen i Stockholm, har skötts på ett inkompetent sätt, antyder den evige Per Gudmundson i en text i SvD.

Visserligen är förundersökningen belagd med sekretess, men privatspanaren Gudmundson har hittat spår på internet som bevisar för honom att han tydligen skulle kunna sköta det bättre själv.

Frågan är varför Gudmundson ännu inte anställts av Säpo. Hans förmåga att söka upp farliga samhällselement på nätet är allmänt omvittnad. Via twitter och bloggkommentarer skulle han kunna leta upp terrorister och bedöma om de är skyldiga. Sedan är saken klar, någon rättegång torde ej behövas.

Gabriella Fisting

Tipstack: F (Rädda Sverige), Robin Acne – Elevombudsman (vapen i Nebraska), Kurt (Gudmundson & självmordsbombaren).

Mer analys, mindre psykoanalys

Allt blir bättre i Sverige, tycker Hanne Kjöller i DN. Ändå mår allt fler sämre, allt fler blir överkänsliga. Hon tror att det beror på ökad tillgänglighet till vård, på modeord (”kulturdiagnoser”), och på att tidningarna skriver artiklar om psykoterapi och om att folk inte får vård.

Så vad ska man göra för att rätta till situationen?

Kjöller menar att vi ska ”acceptera” det oundvikliga lidandet i våra liv. Så om folk accepterade att de mådde illa skulle de inte skära sig i armarna eller sluta äta? Exakt hur ska denna acceptans läras ut, ska folk helt enkelt bara läsa Hanne Kjöllers ledarartikel?

För det kan ju inte vara meningen att det ska finnas en stor tillgänglighet på psykoterapeuter som under många terapitimmar på nåt sätt lär alla dessa personer att acceptera lidandet – det är ju för stor tillgänglighet till hjälp som Kjöller anser är problemet,

Det är svårt att dra någon annan slutsats av det än att hög sjukvårdskonsumtion inte leder till bättre psykiskt välbefinnande – sambandet ter sig snarare som det motsatta. [...] …. bästa lösningen för mänsklig nöd sällan är tio år i psykoanalys.

Nej, på ”något sätt” ska vi bara ”lära” oss att ”acceptera” ”de delar av livet som gör ont”. De delar av livet som gör gott ”accepterar” vi enligt Kjöller redan.

För att inte ge folk ”idéer” måste vi också komma överens om att

1) inte skriva artiklar om psykoterapi eller om att folk mår dåligt (alltså införa censur, självcensur eller offentlig censur),
2) minska tillgängligheten till läkare (vilket måste innebära socialistisk politik, eftersom Alliansen ”kortat köerna i sjukvården och gjort att fler kan få vård snabbare”), och
3) vi alla bara ska komma överens om att tiga om att vi inte mår bra.

Sedan när folk suttit och skurit sig i armarna och låtit bli att äta under en tid så kommer de att må bättre igen av sig själva. Bara så där hux flux. Det är en nästan magisk metod.

Och denna metod ska tillämpas inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Tyvärr är nämligen så att fler mår sämre inte bara i Sverige, som den belgiske professorn Paul Verhaeghe påpekar i sin omtalade bok What About Me? The Struggle for Identity in a Market-Based Society.

För risken finns ju att folk läser utländska artiklar om psykoterapi och att folk inte får vård, eller att de söker vård utomlands, och då är vi tillbaka där igen i att vi skär oss i armarna och slutar äta.

Banne mig om jag inte tror att Hanne Kjöller kommit något på spåren. För det kan ju inte vara som Paul Verhaeghe skriver att det är marknadsfundamentalismen som driver oss till desperation.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Bekämpa sjukdomar, inte sexövergrepp

”Snuskgubben” på Östermalm påstås fortsätta jaga unga flickor. Han sägs dyka upp när man minst anar det, tafsa på bröst, stjärt och andra smaskiga delar och sedan försvinna lika plötsligt i folkvimlet. Den enda bilden på honom är en liten suddig figur i folkhavet, tagen med en mobilkamera.

Mannen antas tidigare varit aktiv på Södermalm, där han försökt ”erövra” kvinnor han tidigare var ihop med, i sin krafts dagar. Då var han kraftfull man med ett antal damer vid sin sida.

Nu har han dock krympt ihop, och han sägs även ha problem med sin ekonomi. Han känner sig enligt experter kränkt och vill få ”revansch”. Vissa menar att han skulle få revansch genom att skaffa sig en bättre ekonomi – för kvinnor attraheras ju mest av pengar – men i stället försöker han få den genom att tafsa på unga kvinnor och på det sättet ”erövra” dem.

Många har tjänat på de senaste veckornas jakt på ”snuskgubben”. Inte minst har polisen får ökad respekt, och kraven på en större budget kan få stöd av allmänheten. Det handlar om ett cyniskt maktspel för att få fler pistoler och batonger.

Oj, vilket liv det blev när jag och mina vänner i Maskulint forum ifrågasatte den hysteriska tonen i jakten på gubben. För det finns faktiskt inte några bevis för något tafsande över huvud taget, bara opålitliga uppgifter av virriga unga tjejer. De skyldiga kan lika gärna vara lesbiska kvinnor, som konspirerar för att få allmänheten negativt inställd till ”snuskgubbar”. Jakten på denna fantom är absurd och ett exempel på unket matriarkalt mansförakt.

Bättre hade varit att inleda samtal med den här gubben om hans nyfikenhet snarare än att tolka andras vaga signaler om närmanden som ”sexuella övergrepp” och bidra till ett upptrissat tonläge.

Unga kvinnor har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med män, som är större och muskulösare. Därför är det lika bra att de slutar försöka försvara sig, göra motstånd eller ringa polisen vid minsta lilla vänskapliga gest och knuff på stan.

Vårt största hot är inte snuskgubbar, utan ebola och andra sjukdomar som skördar betydligt fler liv än sexuella övergrepp. Vi ska bekämpa sjukdomar, inte nyfikenheten hos påstådda ”snuskgubbar” – ett matriarkalt förtryckande begrepp – som vill undersöka bröstfasthet och rumpfasthet och andra godsaker på läckra små flickbakelser. Samtidigt tvingas vi stå ut med lättklädda manliga modeller i reklamen, när vi vill se fler unga kvinnor.

En föråldrad matriarkal debatt riktar ständigt in sig på sexuella övergrepp och våldtäkter. I stället bör vi diskutera hur matriarkatet bör bekämpas, för allas vårt väl och ve. Vi behöver färre kvinnor som uttalar sig om ditt och datt, och fler män i maktpositioner så att det blir ett slut på det oändliga feminina snackmonopolet.

Roland Bronz
– Maskulint forum (MF)

Marknadshat förstör våra barn

Nordkorea är bättre för barnen än Sverige. Ja, det skulle förmodligen Hillevi Wahl i Metro skriva under ubåt (hoppsan, ursäkta, de dyker upp när man minst anar det). Hon rasar nämligen mot ”de fyra s:en som förstör våra liv: Stressen, sockret, sömnbristen och stillasittandet”.

Stressen beror främst på skolan, menar Wahl, på stökiga klassrum, mobbning, ”dålig återkoppling från lärarna”. Men nu har vi faktiskt fritt skolval. Och skolföretag skulle inte erbjuda sina kunder en dålig skola – då skulle de förlora kunderna och inte gå med vinst.

Alltså kan skolan knappast vara dålig.

Sockret är den andra fördömda skurken. Socker finns i nästan alla produkter när man går in i affären. En limpa vitt bröd är som ett paket socker, juice ger (i motsats till frukt) en ohälsosam sockerkick, det finns till och med tillsatt socker i vissa tesorter.

Men sockret finns där för att kunden vill ha den. Det är bara att sluta köpa den enligt kunden ”dåliga” maten. Handlarna tillhandahåller bara vad som önskas.

Sömnbristen beror på att ungdomar har mobiltelefonen under kudden. Återigen ska vi tydligen förbjuda marknaden som erbjuder goda produkter för att i stället få starka, ariska människor – som ska göra exakt vad med all sin hälsa och styrka? Hm …

Stillasittandet beror på att vi sitter ”i timmar framför datorn”. Datorn erbjuder mängder av möjligheter till shopping och underhållning. Och det ska tydligen förbjudas, som i Nordkorea.

Ja, allt som är dåligt och förstör våra kroppar och knoppar beror tydligen på den fria marknaden. Men jag har en lösning för den som hatar marknaden, och det är att flytta till Nordkorea. Där slipper man fritt skolval, god mat, mobiltelefoner och datorer. Ett annat alternativ är Kuba. Det är bara att välja!

Fifina Möllevång

Malm på månen

Rymden erövras av entreprenörer, tror Christian Dahlgren som blir alldeles stjärnögd av tanken på gruvbytning för att den sker i rymden.

Tänk er att iklädd rymddräkt hundra meter under månytan bryta värdefull malm. Det är besvärligt redan på jorden. Och så inträffar en olycka. Och din enda livlina är ett slimmat riskkapitalbolag. Den närmaste stat som skulle kunna bidra med räddningsmanskap, utrustning och sjukvård ligger tre-fyrahundratusen kilometer bort.

Men Dahlgren är entusiastisk:

Privatkapitalet och vinstintresset ser i vilket fall inga gränser. Håll i er, eller häng med! Snart kan människans tid i rymden börja på allvar.

Northland lägger nu ner sin gruva i Pajala kommun. Det lönar sig helt enkelt inte att bryta malmen i ett av de länder på jorden som har bäst infrastruktur. Hur lönsamt skulle det vara om man lade till rymdskepp, rymdbränsle, rymdstationer, astronauter, utbildade astronautgruvbrytare och så vidare?

För att ”få ekonomi”, som Dahlgren skriver, i gruvbrytningen, så måste det alltså handla om extremt värdefull metall eller en extrem brist på jorden. Och det är alltid någon som betalar.

I det senare fallet har vi nog för stora problem med vår civilisation för att man ska kunna vara stjärnögd över gruvbrytning i rymden.

Ja, så skulle de sura vänsterpessimisterna säga som hatar kapitalismen. Men jag är optimist. All förändring är bra! Det kommer snart teknik som löser alla problem. Snart kommer det till och med teknik som gör att det blir lönsamt att bryta malm i Pajala. Men det dröjer nog lite längre än efter att det blivit lönsamt att bryta malm på månen.

Klaus-Dieter Fliik

Horunge: Häxjakt på metaforer

Horungar vill Fredrik Virtanen inte veta av. ”Horunge” är en term i typografin, uttalad av en stressad typograf som finner att en textrad eller ett ord råkar hamna ensam på en ny sida eller spalt så att det blir vansinnigt fult i typografens autistiska värld.

En (ironisk?) kampanj har startats mot horungar av föreningen Svenska tecknare (vad tecknare nu har att göra med horungar, känner de sig träffade eller kommer de ofta i kontakt med pratbubblor som hamnar på en ny rad på nästa sida?), och Virtanen håller med:

Ingen stor sak – jag tror att få människor födda utomäktenskapligt blir ledsna om de råkar hamna i en typografisk diskussion – men vid lite eftertanke är det solklart att horunge, och änka, doftar svettiga gubbredigerare 1974 som inte hade enorm respekt för varken horor eller gamla kärringar.

Det låter inte som att Fredrik Virtanen har enorm respekt för typografer år 1974, varav många säkert inte alls var svettiga eller ”gubbar”, utan unga fräscha, faktiskt riktigt läckra killar som använde massor av deodorant och som ingen därför kan förakta, och en del säkert till och med var politiskt korrekta kommunister (året var ju 1974) eller kvinnor. Självklart osynliggör Virtanen de kvinnliga typograferna.

Men en horunge är inte ett utomäktenskapligt barn, så det är klart att den senare kategorin inte blir ledsen. Ett utomäktenskapligt barn behöver inte ha fötts av en kvinna som säljer sex. Och ”horunge” kan användas som kraftuttryck mot vem som helst, även om den mest inomäktenskapligt födda person som tänkas kan.

Kort sagt: det är bara ett kraftuttryck som antagligen uppfanns av stressade typografer. Det fungerar liksom bättre än ”fan”, ”djävlar” eller ”helvete”, som i ”Det blev ett helvete överst på den nya sidan.”

Och en änka är inte ens ett nedsättande uttryck utan det ord vi har att beskriva en kvinna vars make dött. Men Virtanen jämför änkor med ”gamla kärringar”. En änka kan vara 20 år gammal, vilket exempelvis inte alls var ovanligt under andra världskriget. Associationen kanske säger mer om Virtanens tankar än om alla oss andras.

Om ”änka” är nedsättande i typografiska sammanhang kanske vi ska sluta använda det helt och hållet och använda ”kvinna vars make har avlidit”? Nu startar häxjakten på alla ord som …

… men förlåt, jag använde ordet ”häxjakt”, ”häxa” är ju nedlåtande mot alla kvinnor som egentligen var snälla och använde örtmediciner och hjälpte barnaföderskor på medeltiden och inte alls dyrkade onda makter, men utpekades av svettiga, snuskiga gubbar som förföljde dem och brände dem på bål.

Om vi börjar ge oss på alla metaforer, även så oskyldiga som änka, och använda i speciella, tekniska sammanhang, så måste vi ändra språket fullständigt. Hur många metaforer måste strykas från språket?

Egyptienne är till exempel en typkaraktär, men det måste ju vara något som hittats på av svettiga gubbredigerare som tänkte på unga saftiga egyptiskor. Ja ja, där satt de och svettades och tänkte snuskiga tankar medan de runkade fram och tillbaka på sina typografstolar. Nu går jakten vidare på metaforerna!

Johnny Golightly