Allt är konst heter det numera, säger Christopher Dywik, vice ordförande för Kristdemokraterna i Kalmar, i ren frustration (via Alliansfritt Sverige).
Var det konst när Folkfronten kastade Toblerone på Mona Sahlin på första maj? Var det konst när en man kastade en tårta på kungen? Var det konst när en ”reporter” sprutade vatten på statsministern(men som lika väl hade kunnat vara syra). Var det konst när några ungar busringde in ett bombhot i härom året?
Tankesmedjan Limbo ringde en teaterregissör bosatt på Södermalm för att se vad kulturetablissemanget har att säga. Efter en lång tirad om att familjen borde upplösas (”sprängas”) och att “vanliga människor” borde skämmas fick vi till slut hans svar:
Här är svar på Christopher Dywiks fyra frågor: Nej, nej, nej, nej. Varför? För att personerna bakom inte satte en rum runt sina handlingar. Konst är alltså det man sätter en fysisk eller icke-fysisk ram runt och kallar konst. Anna Odell satte en ram runt sitt projekt och kallade det konst. Då blev det konst.
Men det är knappast en definition som tillfredsställer verklighetens folk, som Göran Hägglund kallar oss vanliga människor som skakar hand och talar med varandra.
Jag vill se bilder man vet vad det föreställer, jag vet inte, blommor, med barn och folk som har roligt. Festligt, liksom.
Här ser man vad bilden föreställer, det är en fin bild på en uppskattad partiledare som får blommor av glada människor från olika etniska grupper.
Det är därför den socialistiska realismen skulle vara en bra modell för konst för det verkliga folket – fast omdöpt till kapitalistisk realism. En konst för massorna av vanligt folk. Självklart ska det inte vara Stalin på bilderna, utan Göran Hägglund, eller kanske inte ens en partiledare utan t.ex. Kjell Lönnå, eller ännu hellre en framgångsrik företagsledare.
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol








