Studenter: Välj bort glassen!

Studenter har det inte lätt. ”Studenter med tre års högskoleutbildning delar ut sina CV:n till glasskiosker,” säger Johannes Danielsson, ordförande i Saco Studentråd.

Studenterna konkurrerar med andra arbetslösa ungdomar om okvalificerade sommarjobb. Och det är ju inte särskilt rimligt, tycker ledarskribenten Henrik Hall i Corren. Studenten borde ta ansvar:

Med tre års akademiska studier borde studenten ha kommit så pass långt att ett arbete som är relevant för utbildningen är inom räckhåll.

Även undertecknad tycker att det verkar märkligt att studenter med tre års utbildning väljer att ta lågavlönade jobb som glassförsäljare i stället för högavlönade jobb. Varför gör de det?

Antagligen har det med glassen att göra. Som allom bekant är glass gott, och studenter – som vilka andra människor som helst – vill gärna äta glass. Och som glassförsäljare har man tillgång till glass och kan äta stora mängder av det.

Det är således inte underligt att studenterna söker jobb som glassförsäljare i stället för att exempelvis söka ett välavlönat jobb på ett laboratorium, där det inte finns glass utan snarare giftiga ämnen som varken är goda eller särskilt bra för kroppen.

Samma sak gäller yrken inom juridiken: där tvingas studenten hantera dammiga papper och tunga lagböcker – men ingen glass i sikte.

Här krävs några föreläsningar hållna av psykologer och ekonomer vid terminsstarten, som lär studenterna att hantera suget efter glass, och får dem att förstå att HÖGRE lön är bättre än LÄGRE lön. MER pengar är bättre än MINDRE pengar.

Med MER pengar kan man också i längden köpa MER glass än om man jobbar som glassförsäljare. Att dagens studenter inte ens förstår detta är häpnadsväckande. Men logiskt tänkande och intellektuell stringens är givetvis inget som dagens studenter är välförsedda med. En följd av flumskolan på 1970-talet.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

There ain’t no such thing as a free provjobb

Gratis provarbete finns det ingenting som heter, säger riksdagsledamoten Katarina Brännström (M). Men det gör det förstås.

Provjobba gratis gjorde bland annat en 16-åring som SR träffat. Hen är på ett café och har bland annat städat, plockat in disk och tvättat golv.

Gott så. Arbetsgivaren måste förstås få veta om arbetskraften fungerar på sin arbetsplats. Hur mycket viktigare är då inte provjobb i yrken som läkare, kirurg, polis, pilot, lokförare och så vidare!

Gratis provjobb bör därför införas för alla anställningar, så att anställda kan ”testköras” innan man börjar betala för tjänsten. Och om det inte riktigt fungerar, ja, då bör arbetsgivaren givetvis få testköra en till arbetssökande, och en till …

När det gäller livets viktigaste och vackraste institution: kärleksrelationen (Jag hyllar den idag med tre utrop: HURRA HURRA HURRA!), så testkör man ju ofta 10, 20, 30, 40, 50 olika personer innan man hittar den rätta för ett livslångt* äktenskap. Det är inte mer än rimligt att arbetsgivare ska få testköra simpla arbetssökande på samma sätt.

Dilemmat är förstås att de arbetssökande får mycket prova-på-erfarenhet från olika yrken och arbetsplatser. Så helt gratis kan det givetvis inte få vara.

Så nej, gratis provjobb kan vi inte tolerera. Arbetstagaren måste betala!

William von Pamp

* Idag varar ett livslångt äktenskap i snitt 25 år enligt SCB, kortare i Stockholmsområdet med större valmöjligheter, längre uppe i norr där man inte kan komma undan.

Tipstack: Kurt.

Rika barn missgynnas av låga skatter

36 biljoner dollar kommer att gå i arv mellan 2007 och 2061 (en del av summan går till välgörenhet och skatter) i USA. Det är alltså många barn som blir rika.

Liberaler anser emellertid att skillnader mellan individer är viktiga drivkrafter, för ”Oavsett vilka dina föräldrar är ska du ha möjlighet att nå toppen, om du kämpar hårt” skriver en ledare i Barometern att liberaler tycker.

Oavsett?

De rika barnen har ingen möjlighet att kämpa hårt för att nå toppen, för de befinner sig redan på toppen. Redan där finns en motsägelse i den liberala ideologin. Den gäller inte ”oavsett” vilka dina föräldrar är.

Om man redan är på toppen kan det varken finnas motivation eller drivkraft att nå toppen eftersom man redan är där, och den ansträngning som krävs är 0. Befinner man sig i medelklassen finns mer motivation och krävs mer ansträngning. Men för de fattigaste krävs mest ansträngning för att nå toppen.

Det lönar sig alltså inte alls att vara duktig för rika arvtagare. Och om det inte lönar sig så kommer de inte att bli duktiga utan oduktiga. Och många arvtagare och unga som vuxit upp i överflöd blir bevisligen odugliga.

Det är detta popstjärnan Sting tänkte på när han beslutade sig för att inte låta sina sex barn ärva förmögenheten på 180 miljoner pund (det räcker förstås med alla kontakter och dörrar som öppnas för att barnen ändå ska ha enorma fördelar framför andra).

Vare sig staten beslutar om att öka eller minska jämlikheten innebär det att politiken fattar beslut och ingriper i folks liv. Det är med andra ord staten som beslutar om att barn till rika föräldrar inte ska ha en chans att bli duktiga.

Visserligen vill liberalismen att staten ska ingripa så lite som möjligt i människors liv, men den har också en tanke om rättvisa. Om den ingriper för att hjälpa vissa (fattiga barn) att bli duktiga så måste den hjälpa andra (rika barn) att bli duktiga.

För, som LUF skriver, ”Ojämlikheter som är en följd av vuxna människors fria val är inte ett problem.” Notera: vuxna människors fria val. LUF anser också att ”Den liberala jämlikhetstanken bygger på uppfattningen att lika möjligheter leder till ett rättvist samhälle.” Men rika och fattiga barn har inte lika möjligheter.

Alltså måste staten ingripa mot de rika barnen, eller mot alla barn som inte har samma drivkrafter att bli duktiga.

Lösningen skulle vara att alla barn, oavsett föräldrar, uppfostras under små omständigheter, som om deras föräldrar bytte blöjor, hämtade sopor eller reparerade toaletter, som är arbetsuppgifter Barometern tar upp. Men det innebär i praktiken att staten tar barnen från föräldrarna, eller övervakar familjernas liv rigoröst. Och det låter inte så liberalt.

Så hur man än gör är liberalismen inkonsekvent.

Men ”konsekvens” är ett marxistiskt begrepp. Det är när man försöker vara konsekvent och logisk som det blir problem med liberalismen. Alltså måste vi liberaler, som alltid, gå efter magkänslan.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Bön löser ojämlikhet

Kyrkan för samman olika samhällsklasser, menar en ledare i Barometern. Ett starkt civilsamhälle löser problemet med klassmotsättningar. Det ”spelar det ingen roll om den ena är direktör och den andra sophämtare, man förenas i bönen”.

Precis som ledaren säger: ”klassbaserade motsättningar som finns i samhället kan minska om vi lär känna människor från andra grupper än vår egen”. Och just det sker i USA varje dag.

Mer än 90 % i USA trodde på Gud 2011, medan motsvarande siffra i Sverige är 18 %. Och vi vet att kyrkorna och civilsamhället är starkt i USA.

I kyrkan förenas uteliggaren och ”trailer trash” med bankdirektören och börsspekulanten i bön, så att det inte blir bråk ute i samhället. Det är en fin bild av hur händer förs samman, hur förståelse mellan grupper uppstår.

Det är därför USA är ett så harmoniskt samhälle, utan våld eller mord eller aggressioner, utan alla ser varandra i ögonen i tunnelbanan och skakar hand. Det är kyrkans, civilsamhällets inflytande.

I USA inser man att alla yrken är nödvändiga, den muttrande hemlöses med sin shoppingvagn som plockar upp burkar på gatan och gängmedlemmens som lever på att tillverka crystal meth till den förvirrade prostituerade kvinnan som skriker åt meth-hallucinationer på gatan. I ojämlika länder som USA är droganvändningen betydligt högre än i jämlika som Sverige, och någon måste tillgodose behovet.

Vi konservativa (jag är konservativ den här veckan) vill att det ska fortsätta vara så, vi vill inte ha någon radikal förändring.

Skillnaderna behövs för att det ska löna sig att vara duktig. Det är nödvändigt att 1 % av amerikanerna äger 37 % (eventuellt mer) av tillgångarna. Då strävar folk. Visserligen är klassresor betydligt mindre vanliga i USA än i Sverige (alltså folk strävar uppenbarligen inte lika mycket där), men det handlar ju om principen.

Katy Fining

Dick Ball: ”Lift”

And why do they call it to give someone a ”lift”? They don’t want to be fucking raised in the air! No, no. They don’t want VERTICAL transportation.

All they want is to get a fucking lift to the airport for FUCK’s sake! Yeah, I know, it’s fucking crazy!

I get so fucking tired, folks, so fucking tired … ‘Cause how many people want to be fucking lifted up in the air? Except for some fucking fundamentalists?

But heaven isn’t up there, for Christ’s sake! We’ve had fucking planes for a hundred fucking years now. We’ve gone to the FUCKING MOON … for Christ’s sake. No fucking heaven up there!

I mean, WHAT the FUCK!? What’s UP with that??

Richard Ball

Filosofer bör få välja

”Jag är politiskt konservativ” har Roland Poirier Martinsson (RPM) skrivit. Men är han verkligen det?

Timbro anordnade 2009 en debatt om ”Liberalism mot konservatism” mellan den konservative Martinsson och den liberale Johan Norberg, så man skulle kunna tro att RPM har en uppfattning som är en annan än och rentav motsatt den liberala.

Men i Svenskan talar Martinsson som om han vore liberal, han skriver om ”den liberala tanken att staten bör ge medborgarna största möjliga frihet inom ramen för sina uppgifter”.

Det är förstås bekvämt att kunna vara konservativ eller liberal beroende på situation. Så länge man inte är någon dj*********a socialist som menar att ökad jämlikhet i praktiken innebär större frihet för varje medborgare än till exempel rätten att vifta med vapen, som RPM stödjer.

Hursomhelst. Idag anser RPM att förskolan är en tvingande institution. Alla föräldrar ”måste ta pengar ur sin egen plånbok för att finansiera ett system en del helst velat stå utanför”.

Som flera kommentatorer påpekar måste även barnlösa finansiera dagis. De borde också kompenseras. Och så rullar det på, och mynnar ut i att man bara ska behöva betala skatt för det man själv väljer.

Ja ja. Liberal eller konservativ, friheten att bära ett vapen men inte friheten för fattiga att leva lika länge som rika (och ännu kortare för att det är mest fattiga som drabbas av skjutvapen i USA) vilket kan förbättras med jämlikhet, friheten bara för vissa (som har barn) att slippa betala för dagis medan barnlösa ska betala. En filosof som Roland Poirier Martinsson får nog ihop det där på nåt sätt.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol

Opartiske Teodorescu

Medierna är partiska, anser Alice Teodorescu, som varit kommunikationsstrateg på Svenskt Näringsliv. Journalister borde vara mer opartiska och kritiska mot vänstern.

Till exempel sprang ju ”fjärdenamnet på ett partis riksdagslista innanför avspärrningarna med brösten i vädret och vrålade” under statsministerns tal i Almedalen. Och mediernas bedömning av nyhetens storlek var inkorrekt, menar väl kommunikationsstrateg Teodorescu.

Men den miljöpartistiske politikern ”släpptes några timmar efter aktionen eftersom hon inte passerat avspärrningen” enligt SVT. Vissa anser att journalister ska kolla sina fakta också, men Alice Teodorescu kanske inte räknas som journalist utan åsiktsspridare, så då är det okej att påstå vad som helst.

Ponera att 41 procent av de svenska journalisterna i allmänhet, och 54 procent av Sveriges Radios journalister i synnerhet, inte hade sympatiserat med Miljöpartiet. Hur hade en seriös granskning av partiet då sett ut?

fortsätter Teoodorescu.

Men Rapport och Ekot var ”något mer neutrala” än till och med DN i favoriseringen av de rödgröna, skriver Sifo. Det betyder dock inte att redaktionerna är partipolitiskt färgade, menar medieforskaren Jesper Strömbäck och fortsätter:

Det finns många som anklagar journalister för partipolitisk partiskhet, men den bilden stämmer inte.

Det skulle betyda att Teodorescu ännu en gång sprider sina ”intuitiva sanningar” som hon ”känner” är rätt eller hört på stan, men som inte har någon grund i verkligheten.

Men det förutsätter att man tror på allt Sifo och ”forskare” säger. Antagligen är de också miljöpartister, så det enda de säger som man kan lita på är det som är kritiskt mot vänstern.

Johnny Golightly

Bonus: Sifo visar att SvD är mest negativt mot Moderaterna och mest positivt till FI ”av alla mätta redaktioner”. Det är tydligt att Svenskan är full av miljöpartister, feminister och socialister. Undantaget Teodorescu, som har modet att kritisera alla sina kollegor på tidningen.